Människans tendens till patologisk humle, del 3.

Überlebenz dieze Zeitez. Permutationen.

Meine prädisponierte kameraden,

Die Patologische Humle und Dumle.

And Humpty Dumpty shat on a wall.

Caveat lector > mortum voluntaris.

Verklighetens dagar fulla av… nascalinjer,

men ingen Johnson-linje i sikte.

  Livet versus döden är inte ett nollsummespel.

Det finns ju så mycket mera död än liv.

En varelse är ju död i evigheter men

bara levande ett ögonblink.

Annars en icke-varelse, som trots allt pratar.

Genom tiden, genom generationer av genom.
Säger: Jag är blott en slarv-sparv.

En liten fattig, 

som ätit upp sitt sommar-arv.

 

Pajtim Statovci, Tiranas Hjärta:

” Det var en gång någon som frågade mig hur döden känns. Jag bad honom låta bli att tänka på sådant, för vi var båda mycket unga då, vackra också, och världen väntade. Senare svarade jag att livets slut alltid känns svårt, för jag hade sett en död människa och hört mängder av berättelser om döda, men nu skulle jag inte svara på det sättet utan att säga att döden är ett namn. Döden är att inte få plats i sitt eget namn, i sitt eget yttre, som om någon ritade in en annan människas miner i ens ansikte.

  Att dö och vara död är två olika saker, skulle jag förklara, och också att man kan vara död på flera sätt. Att vara död är att inte komma ihåg att äta eller hälsa på sin granne, att inte märka när det slår om till rött, inte känna hunger eller törst, att vilja dö men inte våga, eftersom man skäms för mycket för att dö inför allas ögon och dö utan att någon annan vet om det har man inte mod till, så på det viset är döden egentligen att hålla sig vid liv, att vänta på döden, snarare än att den kommer, känslan av att sitta fast.

  Om inte förr så när världens undergång står för dörren, den dag då solen inte längre går upp och jordklotet fryser till is eller klyvs i bitar, då upphör allt liv på jorden, och förr eller senare kommer det att hända, och då slutar varje människas och djurs hjärta att slå, allt skapat i världen, allt det som då fortfarande är kvar, varje skrivet brev och varje människas berättelse och alla nationer upphör att finnas till och det tröstar mig tillräckligt för att jag ska orka resa mig och börja om från början.”

V a l a r    m o r g h u l i s

Zakarias Topelius: 

Sparven om Julmorgonen:

Nu så föll den vita snö,

föll på björk och lindar.

Frusen är den klara sjö,

väntar vårens vindar.

        Liten sparv,

        fattig slarv,

ätit upp sitt sommararv.

Frusen är den klara sjö,

väntar vårens vindar.

Vid den röda stugans dörr

stod en liten flicka:

”Sparvelilla, kom som förr,

kom ett korn att picka!

        Nu är jul

        i vart skjul.

Sparvelilla, grå och ful,

sparvelilla, kom som förr,

kom ett korn att picka!”

Sparven flög till flickans fot,

flög på glada vingar:

”Gärna tar jag kornet mot,

kornet, som du bringar.

        Gud skall än

        löna den,

som är här de armas vän.

Gärna tar jag kornet mot,

kornet, som du bringar.”

– Jag är icke den du tror,

ty ditt öga tåras.

Jag är ju din lilla bror,

som dog bort i våras.

        När du bjöd glad ditt bröd

         åt den fattige i nöd,

bjöd du åt din lilla bror,

som dog bort i våras.

**///~