Under konstruktion.. (på väg ner i papperskorgen)
.
Knepit värre, kompis.
(När en har hjärndimma, eller vad det nu heter)
Dessutom är jag inte kroppsligt frisk.
Men själsligt skarp.
Ibland svingar jag vassa ord omkring mig, ganska vårdslöst.
Jag har ärr som bevisar det.
Det här inlägget får jag nog överge.
Ad notam.
O sen bara inse att det som är bakom mig inte är viktigt.
Men det känns som man skulle
överge ett vanartigt barn i så fall.
O vore inte det ... o-artigt.
(Typ ooa hela natten)
(Typ ooa hela natten)
Ett exempel på den obrydda maskuliniteten.
Jag letade efter mig själv igår kväll, bland tårarna.
Det plaskade om tårna, var det jag själv.
Var det mitt eget fostervatten, eller tårarna jag fann mig stående i. Födde jag mig själv, men blev ett vanartigt barn, som sagt, eller.
Det är dock det enda jag har. Så jag försöker vårda det,
som i en sammets-ask.
Eh, nånting lever här i alla fall, amidst all these woes.
O ni som läser det här:
Det här är inte droiden ni letar efter.
Mera troligt är det ni som är tröst-droiderna (synonymt)
som jag letar efter.
Är det inte ofta så, kamrat.
Dom enda som kan hjälpa en på riktigt är ens fiender.
Jag letade efter mig själv igår kväll, bland tårarna.
Det plaskade om tårna, var det jag själv.
Var det mitt eget fostervatten, eller tårarna jag fann mig stående i. Födde jag mig själv, men blev ett vanartigt barn, som sagt, eller.
Det är dock det enda jag har. Så jag försöker vårda det,
som i en sammets-ask.
Eh, nånting lever här i alla fall, amidst all these woes.
O ni som läser det här:
Det här är inte droiden ni letar efter.
Mera troligt är det ni som är tröst-droiderna (synonymt)
som jag letar efter.
Är det inte ofta så, kamrat.
Dom enda som kan hjälpa en på riktigt är ens fiender.
O var är dom, när man som bäst behöver..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar