Sjuk jag har varit. Höll på att hosta sönder mina lungor. Idag verkar det dock ha vänt. Hostar mindre. Febern har gett med sig. Men magmusklerna värker efter host-konvulsionerna de senaste 5 dagarna. Så även om jag hostar mindre så gör det ändå ont. På fler sätt än ett. Samtidigt nåddes jag av ett besked om att gammal kollega o vän numera måste bo på ett demens-boende. Orättvist kan jag tycka. En smart, rolig, vänlig, generös, modig o stark människa. Det borde ha varit jag, som ju är självupptagen, introvert o ovänlig o allmänt rädd o ängslig inför allt o alla. Till ringa värde i världen. Men olika falla ödets lotter. För när mörkret faller, faller det på mig. När gryningen bryter in, ligger jag i bitar. Än så länge har jag varje dag lyckats få ihop bitarna till en fungerande varelse. Men jag vet inte. Det blir svårare. Är det rätt åt mig. Nja. I och för sig. Men som tur är så är mina illgotten gains värdelösa för alla andra, men ingen har ställt mig till svars ännu. Lucky me. Sänk you and höj me som jag på svengelska brukade skämta för länge sen. Bara alltför väl medveten om att ingen insåg det traaagiska däri. Inte ens jag. Jag är full av mig själv. Därav all varmluft. Som jag måste fisa ut nånstans. Du känner väl lukten, kompis. (host-host)
Infösning:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar