Eh, Om du inte kräver nåt av andra kan ingen kräva
nåt av dig. Eller va. Har jag verkligen levat så.
I så fall; aj aj jippie. Nu verkar det som om jag
tappat en annan tve-eggad försvarsmetod;
tröstätandet. Den kanske försvann tillsammans
med inbillnings-förmågan.
Jag tror att de kanske hänger ihop på
något sorgligt sätt. Kraven, trösten, inbillningen.
Något slags faux-pas,... eller rättare sagt; pas-faux.
Eller pas-faux-pas. (I vals-takt, dårå)
If it's not helping, it's hurting.
I mina desperata försök att träna mig i form så
kanske jag har slitit ut mina knäleder i förtid. Precis
som ett bildäck har ett visst antal mil i sig. Sen blir
det punka o man kör i diket. Det går ju bra det här.
Nä, kompis, du kör ju nere i diket.
Se upp för mötande trafik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar