Här startar inlägget..thungur inläggur. Klotter, klotter...
det ska innehålla text o film.
Om jag lever o får se.
Men jag krånglade mig på nåt sätt över månadsgränsen. Kanske råkade jag bara oförhappandes snubbla in i maj utan att tänka på saken. Kanske inte. Kanske är jag redan död o denna text bara en kvardröjande manifestation av den jag en gång ville bli men aldrig kunde,
aldrig kunde förstå hur..
En null-pekare så god som någon. (Void or not..)
Och varats olidliga tunghet...en annan pekare.
Vikten av varats ensamhet, ja; om du tog alla dina ensamma stunder och la ut dom i en enda lång rad, så skulle du komma - sanningen närmast. Vikten av frånvaron o betydelsen av närvaron ifråga, de tar inte ut varandra. Stegen du tar är tunga, mest bara för att det är ansträngande att sträcka fötterna så långt ner så att dom når golvet. Har själen redan lämnat kroppen?
Och vem är det som står så mörk och tyst där i hörnet?
-Har du kommit för att hämta mig?
-Vad menar du med att du redan länge gått vid min sida?
-Vad jag är rädd för? Allting pappa, allting.
-Vadå "Välkommen till klubben"?.
[Tojour quelque chose, mon mon mon adversaire, eclair)
Ibland är allt det hääär lätt att bära, som en fjäder i en tyrolerhatt.
Ibland inte. Und; jaaa, die gute alte zeit(en) kommt noch nicht zurück, das ist klaar, das ist. Unglaublichen selbstvorstellungen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar