Mon petit copain

2018 06 30 Mon petit copain.

Jag har fått en liten vän. En gång är ingen gång, men nu har jag träffat hen 3 gånger. Det är en liten fågelvän som jag mötte på kullens topp för några dagar sen.

...
En liten kaja med vacker fjäderdräkt i gråsvarta nyanser. De blå ögonen är nyfikna och intelligenta. Hen är orädd och djärv, men skärpt och vaksam. Jag gick förbi den på nån meters avstånd och väntade mig att den skulle flyga upp och iväg, men den fortsatte obekymrat med att peta omkring i det torra gräset. Kroppsspråket sa mig att det inte var en sjuk eller ”tam” varelse. När jag satte mig ner blev hen intresserad och spatserade närmare. Inte för att tigga mat, vad det verkade, utan bara nyfiket. Jag sträckte fram fötterna och då hoppade den upp på min sko. Sen satt den där en stund och liksom bara såg sig omkring.

Försiktigt lirkade jag fram min mobil ur fickan och tog den första bilden på fågeln. 

..

Här sitter den på min fot och verkar inspektera mina stavar.

Jag sörjde att jag inte hade något att bjuda på, men njöt av ett sällsynt ögonblick. En kontakt med en ensam fågel som normalt är en flockvarelse, men också en individ som klarar sig själv. Om det kniper. Precis som ja, jag.

  Nästa dag besökte jag samma ställe, försedd med lite bröd i en blå plastpåse. Först syntes den inte till, och jag gick besviket vidare. Men jag tog en liten runda och återvände sen till samma plats där uppe på kullens topp. Och där gick minsann min lilla kaja omkring i gräset och pickade och letade. Inte planlöst och opportunistiskt utan metodiskt och avslappnat.

  Jag närmade mig försiktigt och satte mig lugnt på marken i närheten. Och även idag blev den nyfiken och spatserade närmare mig. Försiktigt lät jag några brödbitar falla på marken. Och genast klev hen fram och provsmakade. Mitt hjärta tog ett skutt.

Jag lyckades till och med filma hur den plockade bröd direkt ur min hand.

I början åt den upp allt jag bjöd på, men sen verkade hen tröttna och fortsatte att leta i på marken efter andra saker, kanske var hen mera sugen på en fet larv eller nåt sånt. Och att den på det viset demonstrerade sin självständighet som om den ville visa att den minsann inte behövde tigga för att få mat, utan klarade sig själv, var för mig ett magiskt ögonblick.

Jag fick några bilder till när den rörde sig runt mig och inspekterade hela min varelse från alla håll, nyfiket, men fortfarande vaksamt. Jag kände verkligen att jag hade att göra med en intelligent varelse som försökte lista ut vem jag var.

En fick lust att sjunga som mors lilla Olle:

”Åh en kamrat, det var bra, se god dag!”

Yet is dead

Yet is dead
”… I knew naively that I was your man

I followed after with heavy heart of lead

Just like a man who walks, yet is dead”

 (Donovan, I Like you, 1973)
..

But hey; here we are again, me old lovely.

Mina ord singlar till marken som de sista löven om hösten.

Lägger sig platta, redo för förmultning.

Och här nere gör jag bäst i att dra jämnt;

Med mina kval.
Wie dumme sind wir heute noch erlaubt zu werden? (Sollen, können)

Es muss es noch herausgefunden werden, oder? (Sollen, können)

Noch einmal.

Me-me-men hur kom det sig att jag blev skurken?

Inte ett offer för biologiska omständigheter och

skyldig endast till fullt ut befogad rädsla.

Mina synder enbart underlåtenhetssynder.

Så hur blev jag en feg skurk, en svikare, en desertör, en förrädare?

Av allt jag kunde välja att bli, valde jag att blott bli en liten lort.

Ett litet ensamt självförvållat äckel.

Hur kommer det sig… att

jag ännu går här, just like a man who walks, yet is dead?

Urban kampanj del 1

2018 06 21 Urban kampanj del 1.

..

Så kom och gick årets längsta och ensammaste dag, sommarsolståndsdagen.

Och ljusare än så här blir det inte, kamrat.

Ensammare än så här blir det inte. Åtminstone inte på en midsommar-afton. För att citera mig själv (Vilket är höjden av pretentiösitet);

”Imorron är det midsommardagen, men jag har vidtagit mått och steg för att klara mig undan med livet i beh1ll.”

Diebus Horribilis, Juni 22 2016.

”Och det ska jag säga er; att i, det får man ta när man är skojt”

Ur Skojten, rad 70”

https://www.youtube.com/watch?v=iPOsER1G7DU  

Eh; Medarus o hydrokortison.

Sprit o tabletter. Till ingen nytta.

 Jorå, igår, dårå, tog jag mig en rejäl shoppingrunda, 7 ställen i ett enda svep och jag glömde inte en enda sak på hela vägen i min urbana kampanj. Min provianteringsexpedition i asfaltsdjungeln. Och jag blev bara dåligt bemött på ett ställe, apoteket Hjärtat. Hen var väl sur över att behöva jobba i kassan dan före midsommarafton. Hen påstod att hen aldrig hade sett en hydrokortison 50 grams tub. Inkompetenta jävel.

Och hur kom det sig att jag blev skurken?

Är det en gåta, eller en bekännelse?

..

Oh, fart...

 Symbolicolt resurrected.

Men; Vem som helst:

Vem som helst

Blå tåget

Slowfox -1974

Med utslitna höftleder, ensam och sur

sitter han i sin pensionärslägenhet.

Och hur det nu kom sig att just dom slets ut

är det tydligen ingen läkare som vet.

Den pensionerade bruksdisponenten

som väl bevarar hans hemlighet

har flyttat till en villa vid stranden av Genévesjön

har problem med magen och får hålla diet.

För vem som helst kan väl bli gammal och sliten.

Men inte hur som helst. Om man hör till eliten

blir ålderdomen ofta livets gyllene final.

Men värk och ensamhet sånt botas bäst med Hibernal.

Från obs-kliniken till ungdomsvårdskola

och därifrån till Hall, så börjar en karriär.

Öppen för den som haft det trassligt hemma

ifall hemmiljön varit proletär.

En annan orolig själ gav fan i skolan

stal sprit och pengar hemma och var jämt till besvär.

Han sändes till Lundsberg, sen blev det sjökrigsskola.

Han sitter idag som hög militär.

För vem som helst kan väl bli bråkig och besvärlig.

Men inte hur som helst. Dagens ungdom är förfärlig

brutal och destruktiv i Rinkeby och Hagalund.

I Danderyd och Bromma är den ändå ganska sund.

En morgon vaknar han, blytung av leda

och tycker att ingenting är värt sitt pris.

Han meddelar kontoret att affärerna får vänta

idag har han nog av sin personliga kris.

Men den som var borta två dar från bandet

utan giltig orsak får se sig för.

Att stanna upp och tvivla på tillvarons mening

kan möjligen gå an för en överingenjör.

För vem som helst kan väl bli deppad och ledsen.

Men inte hur som helst. Om man inte tål stressen

i dom högre korridorerna så finns en marginal.

Därnere gör man bäst i att dra jämnt med sina kval.

Oh fart; 

Jag tappar fart.

Uppenbarligen har jag en mental stingpinne.

Jag är inte tjenis me bossen.

Så kan det gå.

Eh,, jag fick en rejäl framgång i början på maj, men jag lyckas visst inte konvertera den till nånting varaktigt. Även det här tillfället glider mig ur händerna.
Och vem som helst kan väl bli gammal och sliten.
Just nu krånglar matsmältningssystemet. Först trodde jag att den var den besvärande värmen, sånt händer ju. Men nu blev det svalare och magen vill inte hålla tyst och göra sitt jävla jobb. Om jag har tur är det cancer i magen. Om jag har otur har jag inget att skylla på. Ej heller något att skryta med, kompis.

Men: ”Oh, fart”, undergången är nära.

..

SKDG.

Jag köpte i alla fall en ny kamera:

Den är... robust.

..

..
Och värk och ensamhet botas bäst

Med hibernal.

Enjoying me ill-gotten gains (AIW)

.

.

.

.

.

.

Men synden straffar sig själv dårå, jag fick en partionskrasch på datorn och förlorade en hel del dokument. Fast inget viktigt. Men det blir liksom ändå ett visst hål i tillvaron. Men det finns nog olyckskamrater därute som förstår hur det kan bli. En slarvar med backupen när allt känns stabilt.

Nu har jag kämpat mig tillbaka till fungerande skriv-dator igen. Fast kanske bara tillfälligt. Jag behöver nog en ny hdd. Vilket betyder ett visst hål i hushålskassan. Men jag har ju norska pengar.

Ha det.

(Vi arbetar nu med The Pole Warrior II; Magic Forrest. Coming soon to a blogg near you)

Schadenfreude, Teil Acht: Guten Tag.

För att parafrazera den store trubaduren Ola Magnell:

Bloggen vrenskas.

Jag var nån en gång. Nån sa nåt till mig nån gång. Det betydde nåt. Vad var det?

Tiden går, och vi med den. Jag kommer inte mera. Jag går.

I spegeln ser jag min egen rygg, numera.

En rygg, som nu redan traskat en bra bit in årets sjätte månad.

Maj var rekordvarm och rekordtorr. Inte en droppe regn på 5 veckor nu. Eh, svettiga prollisar, men jag står ut. Sandaler av plast.

Jag fyller mina analoga anteckningsblock med mina kråkor, men det mesta är ju oanvändbart. Som vanligt. Men maskineriet har sitt eget liv. Det producerar och producerar medan mitt inre barn badar, men kastas ut med vattnet.

..
Liberalerna säger: Ingen ska behöva dö ensam.
Men deras politik kastar ut barnet med det privatiserade badvattnet.

****

..

Ulf Lundell överraskade alla med ett nytt trippelalbum. Det är ett rejält stycke musik, alla 27 låtarna är avskalade akustiska inspelningar. Gitarr, munspel och sång. Jag lyssnar och lyssnar och häpnar lite grann i munnen. Alla sånger är kraftfulla och intressanta. Det skulle kunna vara hans bästa album nånsin. Men det verkar passera obemärkt.

**///~ 

Själv är jag full av spleen och leda, som en dikt av Baudelaire, du vet.

.. 

En annan som har överraskat mig är den envise, envetne, egensinnige gamla rockhjälten Anders F Rönnblom, som fortsätter att komma ut med album efter album. Alla är intressanta och kreativa. Om den fanns nån rättvisa här i världen skulle AFR vara jättestor. Han sätter ihop massor av låtar med egna unika melodiösa melodier och intressanta och roliga och berörande texter, fortfarande. En speciell favorit är albumet "Underground, Vol 1, Renoverat paradis", från 2007. Redan när man läser titlarna förstår man att här finns det nånting alldeles speciellt. Det är snyggt och elegant arrangerat och producerat och fullt av en särskilt sorts poesi.

 Men kanske är vi bara några få som älskar detta, vi F-heads.

.. 

Bild från gårdagens nationaldagsprolle. Få folk ute på morron. Det var oroväckande ensamt i spåret.

-------