Basala ganglier

Ändå försöker man.
Åh, jag skriver långa att-göra-listor varje dag.

Det är ett av tricken att sakta ner tiden. Den går inte att stoppa och inte att fly ifrån. Det är i det här fallet bättre att fäkta illa än att fly.

Enligt principen: Tomma dagar är som tomma sidor i en bok. Dom sidorna bläddras snabbt förbi = tiden går fort.

Så det gäller att fylla sidorna i sin livsbok. Det spelar mindre roll vad sidorna fylls med. Även meningslösheter och banaliteter fyller ut sidorna.

Typ diskning, tvättning, handling, fotfilning.

Även om det går fort: Att bläddra igenom sitt livs dagar är ju så att säga o-o-obligatoriskt. (Übrigens: Att bläddra har också en autoerotisk innebörd.)
Fast när en måste skriva ”överlev dagen” på sin att-göra-lista, då är det ju ganska illa vulet.

Jag vänder mig om här. Ingenting där. Trodde jag levde in media res...
Men ett tvivel har smugit sig in i rummet  (här på avdelningen)...

Tvivlet står i ett hörn och tittar, som en ängslig liten pojke. Vad är det som händer? Rent teoretiskt kan hela världen läsa om vad jag gör och hur jag mår. Ingen bryr sig och allt är ju därmed som det ska med världen. All is…well… idiot avant. Objection sustained.

Imorron har jag fest, en snooze-fest. Det är jag, mig själv och mitt ego, den jobbiga, tröga, lätt överviktiga vännen. Då är vi tre i alla fall. Fast helt säkert kommer också den fjärde, galningen som skär av sig näsan för att reta ansiktet. Hen är en ständigt återkommande våldgästare i mitt hem. Och utanför huset ylar ödets nio hundar. I en gammal bok hittade jag namnen på jyckarna i flocken: (det basala gänget så att säga)

Fortuna

Fortuna Mal

Morbus

Persephone

Libertas

Cursos

Manus Dei

Pignus
Vulnus

Nu kanske det går att prata med hundarna.

...
 

.Bilds från kullens topp.

...

..

En som dragit in årorna för gott. 

Den ende av sin sort.

.Typ fan i båten dårå.