Dear doggies, quo vadis?

2016 12 31 Lördag
   Anus Horribilis, quo vadis?

-Quo, what now?!

  Ztill on the paintrain. Nå, ja e visst en smula sämre idag. I går hade jag hopp om en förbättrad lördag, med viss rörlighet, kanske lite städning. Det sket sig programenligt direkt.

Jag får väl citera 70-tals filosofen Anders F Rönnblom:

Det var början till slutet
fast jag vet inte hur det bar till

Att mina änglar sattes i bur

Vem har satt mina änglar i bur?

Vem har satt mina änglar i bur?

Vart tog det goda vägen,

fruktan för ett tröstlöst läge gror

Jag tror

jag lämnar av...

1979

 Så visst, jag tar väl … missnöjets parti. I vinter. Jo, i vinter. Shakespearealt. Nånting är ruttet.
  Apropå vinter, i morse var det +10! Tydligen den varmaste nyårsafton på 157 år i Stockholm. Dvs så länge dom har kunnat mäta. Det kan mycket väl röra sig om den varmaste decemberdagen på 500 år, eller mer.

  Då blir en lite ödmjuk. I alla fall är det den varmaste nyårsafton som jag har upplevt, det kan jag egocentriskt slå fast. Och den här varmluften kom inrullande från Norge med vindar upp till 15 m/s. På land kallas det ”frisk” vind, till sjöss kallas det kuling, nästan styv sådan. Det är typ över 40 km/tim. Som en lätt trimmad moped. Som en Hussein Bolt.
  Och i arktis slogs det värmerekord så det stod härliga till.
Hur står det till? - Jotack, det står härliga till.
  Och hela 2016 kan summeras som ett skit-år för att citera en viss Littorin. Ett annus horribilis för att citera drottning Elisabeth som i sin tur parafraserade någon 1600-tals snubbe…(John Drydens Annus Mirabilis).
Det roliga är att det uttrycket visst användes 1890 för att kommentera nånting som hände i den katolska politiken 1870, nån dogm om påvlig ofelbarhet, haha. Papal infallibility (Papas ofelbarhet)
Drottingens exakta ordalag: 

”1992 is not a year on which I shall look back with undiluted pleasure. In the words of one of my more sympathetic correspondents, it has turned out to be an annus horribilis.”

Jag gillar den första (så oerhört brittiska) meningen mer än den andra.

  Mitt år, de-de-det har liksom varit fullt av sjukdomar, olyckor, bilkrångel, viss irritation(sabotage), ångest, depression, viktökning, finnar, och lite sånt.
Så, har jag, i själ och kropp, elasticitet nog att studsa upp ännu en gång? Jag längtar tillbaka till fornstora dar. Precis som den kände svenske filosofen Thore Skogman.
 

   ******
I-i-ibland händer det att en situation uppstår där jag liksom upprepar något jag redan skrivit i bloggen och jag finner mig i ett moraliskt dilemma:

Ska jag framstå som pretentiös jöns och säga nånting i stil med:  ”som jag skrev i min blogg”. 

Och mer eller mindre anklaga någon för att inte ha läst den. Eller ska jag helt ignorera detta eventuella parallella prat och helt ödmjukt utgå ifrån att ingen nånsin läser mitt dumma ointressanta klottrande.

Ö v e r h u v u d   t a g e t.
   Det lutar åt det senare. Men är det ett problem att en upprepar sig?

Knappast. Är det ett problem att ställa frågor som en genast själv besvarar? Kanhända. Antyder schizofreni.
Nåväl nästan 200 inlägg sen i våras. Nästan såsom en bok, i volym. Som ensam o oläst står på en dammig hylla i ett bortglömt bibliotek.
Tristecita.
------------------------------------------------------------------
Video-kommentar 1:

---------------------------------------------------

 Video-kommentar 2:  

-------------------------------------------------------------------
Epilog:

Nå, vart gick det här inlägget? Hur mår hunden? Att släppa iväg inlägg känns ibland som att släppa ut den här hunden för att lufta sig, kissa o bajsa lite och springa av sig. Till slut återvänder den aldrig till sin trista ägare. Och inga fler fekalia blir producerade.

Sankta simplicitas, kompis...

2016 12 30
  Åh, Åhret rinner ut. Men var tar det vägen? Vart, vars? Tänk på alla år som gått. Även om vissa år inte innehåller så mycket… eh substans, så måste det hela ta upp nån plats nånstans.  
  Åh, alla åhr som gått, tillsammans måste det ju bli en hel samling. I vilken form det nu än lagras.
  Själv åker jag fortfarande plåg-tåg. Sittplats reserverad tills vidare. Jag håller mig i stillhet. När jag väl hittar en ställning som inte gör ont, så stannar jag kvar i den så länge jag bara kan. Defensiv position. Nå, nog vill jag tro att det känns en smula bättre idag.
  Det blåser idag. Varmluften väller in från Norge. I farter upp till 12 m/s.
 Åh, min gamla rustning rostar i ett hörn. Jag knackar på den ibland. Det skramlar ihåligt. Plåtarna glappar. Min moderna skyddsväst av NCIS-typ hänger tungt på en galge av kraftigt trä. En mössa av ringbrynjetyp och skyddsglasögon och stålhätteskor fullbordar utstyrseln. För den moderna riddarinnan, i tiden.
(Are you knighted?)
**
  Jag bläddrade i gamla almanackor och stötte på dessa sidor:

 

Där kan man läsa hur jag, som det ser ut, utan större problem klarade en 7-dagars fasta. Samtidigt som jag verkar ha varit lite i farten hela tiden. Och då ska man tänka på att mina fastor på den tiden var riktiga brutalfastor, enbart kaffe o vatten.  Knappast hälsosamma..

 Men kunde jag då så kan jag väl nu, kan jag tänka. Jag ska pröva i januari och se om jag klarar det, så här dryga 30 åååår äldre. Aja, självplågeri kan man tycka. Självskadebeteende kan man misstänka. Men det finns ju så många sätt att roa sig på, som en invecklad människa. Eller en enkel själ omgiven av en invecklande människa.
   Ja, ja, ja, just det; när jag nu på ålderns vinter tänker tillbaka, så har jag ju inte utvecklats mycket. Snarare alltså invecklats in i mig själv ännu mera.
  The Fundamental things apply.
***
  Jag mindes en gammal favorit från sent 70-tal; 

Tonio K.

Här en tight låt från albumet Notes from a lost civilisation, 1988.

Children’s crusade

she was someone's favorite daughter

he was someone's only son

they were raised up in a country
where anything could be done

they were raised up for the future
they were protected from the past

then set free with no direction

in a world that was changing so fast

it was a children's crusade

it was an innocent mistake

it was the foolish dream of children

it was the childish dream of fools

who had drifted to a new world

a wild world without rules

and they mistook it for the new eden

and they danced beneath the moon

while a war raged all around them

it would rage within them so soon

and it stripped them of their costumes

and it stripped them of their youth

left them standing there defenseless

thinking bad was good, wrong was right

and lies were the truth

it was a children's crusade

it was an innocent mistake


 

----------------------
Eh: Min senaste animation. Smooooooth….

Hubba-hubba-hubba.

 

**********************************
**///~
,,

Inlägg 191..(Over the hump)

2016 12 29 Tosser-day
  Fast day 2. Painday 5.

Det kom lite snö, lite sent, lite rent.

  Mitt revbensbekymmer är kanske en aning bättre. Men tydligt är nog; detta kommer inte att vara över på en vecka. Detta kan vara muskelbristning och/eller revbensfraktur. Och allvarliga sådana kunna mycket väl sitta i resten av livet, hur långt detta nu visar sig en gång bliva. Jag känner ju fortfarande av en muskelbristning i axeln från 2005. Fast dock bara vid viss ansträngning, såsom stenkastning. Vilket man gott kan leva utan. Ingen personlig intifada i sikte.

  Jag var tvungen att ta en promenad till brevlådan idag. Och jag klarade i och för sig 2 minuters försiktig promenad, men det var inget nöje just precis. Stön-stön, pust-pust.
  Prövar med epelekptrisk värmedyna, kanske det ökar blod-genomströmningen, vilket kanske påskyndar läkning, eller så tvärtom.

Immer etwas. Die eine oder die anderer. 

Allein muss es sein, nein?
Muss i denn, muss i denn

zum Angst-stadt hinaus, Angst-stadt hinaus

Und du, mein Schatz, bleibst hier?

Was soll Ich doch denn machen?
**

  Aja, jag vore nöjd om jag slipper…
In i himlen. Förbi sankta Per. Sakramentskade idioto.

 Call me not.
Hermetiskt. Patetiskt. Pathos.

  But I digress, I must confess.

                     Uppskov är mitt favoritord.
***
BTW; min bror ringde, han vill ha sin bror tillbaka. Han heter Hans, men bror hans heter Bror. Å, om jag tog alla mina bröder och la ut dem i en enda långa rad här så skulle man komma……. Sanningen närmast.

****

Dagens låt 1: en klämkäck hamburgerpolka från Norge. En måste ju bara älska slutet på låten. Omtag efter omtag. 

*****
Dagens låt 2: Gordon Duncan, The High Drive, 1997.

  

Den talar för sig själv, en uppvisning av mästaren.

Sediment

2016 12 28 
   Painday 4. Jag saknar mina kära prollisar. För varje dag utan kontakt med yttervärlden sjunker jag allt djupare ner i mina sediment.

 Åh, åh, åh, årets ångestssssediment lägger sig tunga inför övergången till det nya året, som ju bara medför ännu mer av samma ingenting som förut.

Sedimental sentimental sentences. AIW.

DVS:NOTHING
**  

 

  Jag saknar ibland mitt gamla tillhåll på landet. Mitt i naturen. Körsbärsträd, äppelträd, syrener, hagtorn. Rådjur, älgar, rävar, harar, katter, grävlingar, snokar, alla hälsade de på här ibland. Och bara 200 meter från huset, ute i skogen, såg jag spår av ett lodjur. Och jag fällde träd på tomten med motorsåg, bara en sån sak! Högg ved till öppenspisen. Högg nästan av mig tummen och fick åka in till akuten och sy ihop skiten. Den charmiga manliga sköterskan som skulle förbereda mig för kirurgen, log att och sa att det luktade blod långt ut i korridoren.
Crazy days, those, bros. Looked lively.

Pas pax vobiscum, intestum protestum

2016 12 27 +'+
   Painday 3. Pax vobiscum. Ingen pax på natten, svårt att hitta en smärtfri liggposition. Å så fort man hittar en måste man ju upp och pissa. Eller dricka. It’s no picnic, Peter.
   Magen krånglar, reagerar negativt på helgens frosseri. Intestum protestum. Och så är jag orolig för sköldkörteln. Beskedet om förhöjd nivå av sköldkörtelhormonet kom som en blixt från klar himmel. Eller som som som att trampa på en kratta och som skaftet som flyger upp och som slår en i huvudet. Det har jag dock aldrig sett i verkligheten, bara i skämtteckningar. Och jag har krattat en hel del i mina yngre dar. Men nu har jag väl ändå krattat färdigt. Förutom metaforiskt. Vilket skulle bevisas.
  

  Jag ska skriva till gynekologen och begära utskrift av blodproven. Det är ju så frustrerande och nedlåtande när vårdpersonal inte ger en alla fakta i siffror utan bara talar i allmänna ordalag om ”förhöjda värden”. Jag vill ju ha siffrorna så att jag själv kan bedöma om jag behöver oroa mig eller inte.  
**

  Jag ägnade flera timmar åt transkribering idag. Det var bitvis besvärligt, dom där hundarna kan fortfarande bitas. Men det är ändå intressant och rörande och sentimentalt att pyssla med dom. Dom svarar liksom fortfarande på tilltal och beröring, dom små liven. Bless their little doggie hearts.
***
  Sen ägnade jag nån timme åt en liten animation. I still live inside your face, friends. Ha-ha.
 

****
 

En gammal mobilbild från en Karolinsk mottagning. Notera hur receptionens lilla öppning har både tjockt glas, tjock gardin och kraftiga  persienner av trä. Det skickar verkligen en signal om att patienter är jobbiga och störande inslag i vården. ()

Martyren meddelar:

2016 12 26 Martyren meddelar:
Painday 2. Pax vobiscum.

Åh, kropp-jäveln bråkar. Reducerar mig till en ynklig en, nästan en martyrrrrr.

Det är ju en massa saker som en får svårt med när en har ont i revben. Till exempel att bajsa. Men en gör så gott en kan. Fixar och trixar och står ut. En krycka hjälper till exempel till när en ska stiga upp ur soffan.

Pax vobiscum.

 

Förrätt sillsallad, direkt från fabrik.

Här min lilla egengriljerade skinka som i alla fall spred en julaftonsliknande doft i lägenheten. Den sanitära.

Nånstans under allt detta finns mitt matbord. Att äta min julmiddag här på ordentligt sätt, det var förstås ett ouppnåeligt mål, det borde jag förstått.

***

Istället åt jag med detta trevliga sällskap. Jag tycker om Sanna Nielsen, hon är snäll och hon vet vem jag är, det är det ju inte så många som gör.

Hon sjöng en fin version av en Joni Mitchell sång---

**\\\~

  

=★=

2016 12 25
Hello blogg, my old friend, i’ve come to talk to you again:

  Flashback: Vaknade till en varm o blåsig o regnig julaftonsmorron. Full av spleen o leda, som en dikt av Baudelaire. Fick inte ens frysa. Att ha den mjuka morronrocken på morron orsakade bara överhettning och svettning, och ingen mys-pys-ombonad känsla. Denied. Unsatisfied. Unfound.

**
Jag tog ingen promenad på julafton för:

A solitairy walker on christmas eve, that is some lonely-looking shit you got right there, buddy-boyo…
   Men jag körde en prolle idag på juldagen, söndag, och det skulle jag inte ha gjort, för jag halkade till och trasslade in mig i stavarna och föll på en sten. Så nu har jag ont i vänster sida i revbenen, kanske en fraktur, en spricka. Men det kunde gått värre. Antar jag. Kunde fått en lunga eller kanske ett hjärta punkterat. Nu kommer jag bara att ha ont i några dagar, kanske en vecka.. Sen är allt lika miserabelt som vanligt..

Aja. På Julafton distraherade jag mig genom att titta på Quentin Tarantinos film ”The Hateful Eight”, och den var inte alls som jag trodde. Den slutar med den här okända Roy Orbison låten:

There won't be many coming home.

Och det visade sig vara en mycket passande sång, det.

Sparven om julmorgonen

                        2016 12 24 Lördag

"Jag är icke den du tror,

ty ditt öga tåras.

Jag är ju din lilla bror,

som dog bort i våras"

Zacharias Topelius, 1852

 

Diffusione urgente!

2016 12 23 Fredag. Inte fri.
Va bene? Pas bono.
  Dagen före. Åh, själ-jäveln bråkar, kallar mig prolle-stolle. Miseria.
   Det är ansträngt läge. Kroppen darrar. Försökte städa inför julafton, men misslyckades för fjärde dagen i rad. Energin räckte till att baka vörtbröd, men det blev heller inte lyckat, torrt och tråkigt, övergräddat, överkryddat, va bene! Fast det går väl att doppa hoppas poppas jag. Honung från Ukraina, bara en sån sak. 

  Skapade i alla fall nånting nytt, som inte fanns förut och inte kommer att finnas sedan heller. Bara i detta enda nu. För ett kort ögonblick var jag medveten om närvaron.

  Tillfällig närvaro av en skapande interaktion. Nu återstår en ytterligare röra att röja upp. Efter.

  Nya medfarenheter:

Oh no, lost dogs returning angry,

claiming man hath no preeminence above a beast!
Objection, your honor, that calls for speculation..
Dikthundarna är på rymmen.

Kopplen släpar på marken.

Cesar Millan, come back, all is forgiven. This as is.

---------
Kryptiska dagboksanteckningar från 16 Juli 1976:

Rolf – Rolf

Lämnade in reklamfilm till Frank.

Köpte broms, ölback.

Kratta slottsgång i rus.

P-piller 1930.

Kvavt mulet tjockt.

------------------------------------------------------
Aja; dagens musikvideo:

Tibetansk avant garde invocation jazz.

  

-------------------------------------------------------

 

I live in the blue.

    

Lost dogs & mixed blessings

  Eh, en fastedag trots allt, men gallblåsan gör sig ändå påmind, trots att ultraljudet tycks visa att allt e normalt. 

   (De e ni som e konstiga)
  Lunkade långsamt i leran. Låg sol, vacker himmel, tungt sinne.

En helga trefaldighet i idodometri och ja; Jag är idodometrisk, hela jag.
 

  
Lite tidigare plockade jag enbär i skogen, med blodiga fingrar som del-resultat. Dessa enbär ska jag använda i vörtbaket.

***
 

  

            Humidity built the snowman, 

 and sunshine brought him down.

****
   Och vidare:

Jag var ute en sväng med bilen idag. Fick lov att besöka flera affärsplatser men glömde ändå nåt viktigt. Men under tiden; Jag stiger ut och in genom vänster dörr, precis som om det alltid har varit så. Precis som om ingenting har hänt. Precis som om det vore det normala. Men de e ni som e konstiga, de e jag som e normal.

  Och svalorna kommer tillbaka till Capistrano, varje år, normalt sett. Dom har sett mycket, svalorna. Och dom förrymda hundarna.

*****
   Och dom har sett mycket, dessa ögon som nu har sett färdigt.
   Ånej, det bådar illa. Hur ska lillan orka?

Båten blåsit ut till havs. Den skeppsbrutne dör av törst, mitt ute på det oändliga, men odrickbara vattnet..

Samtidigt, under båtbottnen, passerar väldiga valar i tung tysthet.

      

Jussi Björling 1933, Allt under himlens fäste.

★ Midvinterblottningar

2016 12 21 ...
  Tog en kort och långsam promenad idag. Ville inte riskera rygg.

  Men idag var det som inget väder alls, typ noll grader. Vinden ven. Isen på gångvägarna har smält bort. Kvar ligger tjockt med vasst knastrande grus. Det sliter på skosulorna.
  Och det ser ut att bli blidväder hela vägen in i nästa å-å-ångest-år. Men kanske kommer syndernas förlåtelse, för allt illasinnat munväder, dårå.
  Ah, but the evil mouthweather befalleth all. 

And a man hath no preeminence above a beast. Vanity.

   

   Utan att jag fattat ett beslut, utan att jag riktigt märkte det, så verkar jag ha avvecklat mina dagliga stretchningar och styrketräningar. Jag undrar varför. Är det meningslöst att underhålla en åldrande kropp som närsomhelst kan slukas av livets flod?
  Jag har istället invecklat mig i moraliska dilemman. Kalla det mentala stretch-övningar, kanske. In i det sista.

   

     

**///~

Automarke freunde

  2016 12 20 > En aktiv och givande måndag följdes av en apatisk tisdag. Så går det ibland. Jag känner mig osynligt blek. Igår var det vacker solnedgång och molnen hade samma färger som mina Garamondskor; grått och rosa.

   Idag var himlen grå grå grå. Igår stötte jag på Spionen.
Idag – ingenting. Jag är dold och försilvrad.

3:19

For that which befalleth the sons of men befalleth beasts;

even one thing befalleth them:

as the one dieth, so dieth the other;

yea, they have all one breath;

so that a man hath no preeminence above a beast:

for all is vanity.

För ett par dar sen:

En märkesvän gjorde tummen upp för min bil. Det händer då och då och det är alltid värmande.

Ich habe automarke freunde. Immer etwas, oder was? Na und?

Someone lives inside me face. And it’s not mine.

Only one of us is real.
The great tit killer strikes again.

Dagsmåne.

  

Slutkläm. 

I’m here all week, thank you very much.

2016 12 18   
*
   Hundarna strövar på fälten. Vargarna spanar från skogsbrynet.

Måste skärpa mig. Bryna mig. Slipa mig. Bli en kniv.

  Jag vaknade med halsbränna. Det kan inte vara bra. En tänker ju på krånglande sköldkörtel, eller andra förbannelser, som fetma.

**

  Ute i reservatet lyckades jag fånga en spänstig rådjursfamilj på språng över fältet. Troligen på väg till gammal trädgård, där det ännu finns äpplen kvar.

Det var en väldigt vintrigt vacker syn i motsolen.

  Och i solskenet var snögubben ännu mer lik Kristusstatyn i Rio de Janeiro.

  

***

  Och trots solskenet tänkte jag på mulenhet och blev lite inspirerad och påbörjade en animation med följande text:

Fast, jag vet inte.. Kanske inte blev så – lyckat, men hör sen.

Fortsättning följer. 

Varför är himlen mulen

Solen ej mer så klar

Varför är dagen kulen

Förr den det sällan var.

Varför ska rosor dofta

Skönt som i livets vår

Varför så ofta, ofta

glädjen så snart förgår

Varför så blek om kinden

Blomstrande var du nyss

Kall blåser aftonvinden

och kall var din avskedskyss

Varför skall ödet skilja

vän ifrån vän ibland

Varför ska döden vilja

slita så många band

Varför skall livet svinna

så fort som en tanke drömd

Varför man visst ska finna

sig ensam och även glömd

Bäst som man skönast hoppas

och hjärtat av glädje slår

Blommorna börjat knoppas

skönt uti livets vår

Då kommer vintern kalla

Vintern med is och snö

Gulnade löv som falla

Blommorna vissna och dö

Varför skall löften brytas

Löften som jämt skall bestå

Varför ska vänskap knytas

den glömmes så lätt ändå

Varför ska döden rycka

blomstrande ungdom bort

Brud ifrån brudgum stycka
Livet det är så kort

Varför skall ögat tåras

av saknad och sorg ibland

Men det en gång skall våras

för mig uti fridens land.

 Författare okänd, traditionell sång. Väldans vackert rimmat måste jag säga.