Ögonblick. Juni 2018..

Typ: Rätt är rätt, fel är fel. Och aldrig mötas de två.

Inte ens om man har på sig sina bästa storpojkbyxor.

 

Utflykt i dessvärre och återanvändning av kasserat bloggmaterial. Del 3.

 och var skulle nöten vara om inte i ett nötskal. frågade jag mig oskrivet i  det förra eller förr-förra inlägget. Är jag nöten i nötskalet. Frågar jag mig rakt ut. Och blir mig som vanligt svaret skyldig. Det vore logiskt om jag vore ett nötskal. Över en torr, stenhård gammal nöt. Kan jag knäcka mig själv med min egna tänder och visa upp mig själv, såsom jag blir i detta knäckande ögonblick.

Ola Magnell, Vällingklockan, 1977:
När bängen var på stridshumör och Eddie åkte fast
 Och skölden var en skinnpaj och man var tie bast 
När det var häftig kärlek vid ett första ögonkast 
 Och torsk att ta ett handbloss och skolka efter rast
Då tänkte man i tysthet att det kommer nog en tid 
 När man får ligga kvar i bingen utan stress och strid 
Och allt har sin finess och allt som sker har sin     säsong 
Men vem kan säga: "Jag är fri från allt som hänt en   gång." 
Det ger mig nåt att tänka på och en o annan sång.

Experimentinlägg 1C

  Ursäkta mig, mitt namn är Håle. Hin Håle.
Och jag skiter väl i byxorna. 
Det var inte dom jag ville knulla.
Om jag aldrig nånsin ser dom byxorna igen,
vore det ändå för tidigt.
  Ja, och. September kom och den kom med gåvor och hot. (Jag råkade skriva gåvor och hor, och det var det roligaste som hänt denna månad. Hittills) 
 Och jag måste se upp med hur många "jag" jag skriver på en och samma sida. Det ser inte bra ut med (allt) för många. Detta lärde jag mig av Ironi för änglar, vilket inte var särskilt ironiskt. För övrigt mår jag riktigt jävla dåligt idag. Den dag som idag är. Dagarna är konstigt nog varken långa eller korta. Dom finns liksom inte. Ett mänskligt hjärta slår cirka 15 miljoner slag per år.  Det sägs  (jag har läst) att vi föds med ett visst antal hjärtslag genetiskt inbyggda i hjärtat. Give or take. När dom slagen är slut så dör vi. Detta i motsats till antal dagar. Dagarna kan vara mellan noll o 40 000. Allt kan hände o allt kan vände. Men med hjärtat kan det vara så att om vi tar det lugnt i livet, lever vi alltså längre. Och om vi försöker träna upp vårt kardiovaskulära system, så förbrukar vi i den processen samtidigt X antal hjärtslag, vilka i sin tur tas i från vårt vid födseln tilldelade antal. Så det är typ ett nollsummespel. Men å andra sidan är dagar alltså en social konstruktion och finns inte i verkligheten. Är det en tröst eller en förbannelse. Eller en dikt som är en förbannad lögn.
   En dag kanske kan ses som en vågrörelse, som kanske går att surfa på. Ibland. Zen. Men varje våg ebbar ut till slut. Eller krossas mot klipporna.
  Jag drömde i natt att chefen skrev (på baksidan av ett inbetalningskort) "Glöm att du ska bli drive-chef, du ska bli drive-student." Och det sorgliga är att jag förstår vad det betyder. Att jag skulle få jobba kvar, men utan lön.
   Eh, addendum: Att vi maximalt kan räkna med fyrtio tusen dagar, känns futtigt, ju. Deprimerande. 
Vivez l’instant présent, mon pote. Som en fransk person skulle ha sagt om hen fått tillfället. C'est tout ce que vous avez maintenant.

Necromancing and a pair of pants.

The nekros. 

  Hej, mitt skållsår på låret såg ut så här ett tag. Svartheten indikerar nekros, vilket är livsfarligt. Vävnadsdöd, som kan SPRIDA sig. Ångest. Have I been necromanced!? think; not. det mörka var nog bara koagulerat blod. Hoppas jag. (Ånej, när jag skrev det där om necromance-ing fick jag en yrselattack, just som jag trodde att den mardrömmen var över..  Jag tar en paus o försöker trycka ner ångesten med ett par piller)..
   Men häromdagen dårå, (försök att distrahera mig):
  I lost a pair of pants the other day. How can you lose a pair o pants, just like that? A pair of pants is a pretty big object, that. Pair of pants; if you read this; please come back. I'm not mad at you anymore. And why is it called "a pair", when it's only a question of one. single. piece. of clothing? Yes it has two legs, but they are not separate, they are attached to each other. A shirt has two sleeves, but you don't say "a pair of shirts".. A piece of shit, yes, can be. Like me and my shadow; a pair of.... something else.

"Sometimes living, only not to die"
Lacy J Dalton.

Filmen leder direkt till denna bok:

I nedstigande led.

And the boogie blogger bought book:

Elis Monteverde Burrau: Ironi för änglar.

  Jag slog upp en sida på måfå. Ordet "jag" fanns 30 gånger på den sidan. Boken är nästan 400 sidor lång. 400 x 30  är 12 000. Så det är i så fall en ganska självcentrerad litania. (så kallad lit-lit)
  Men jag vet inte; jag spekulerar ju bara på mitt fördomsfulla vanliga sätt. Kanske är han en necromancer, vilket vore mycket romantiskt om det inte vore för att han nog stal ett par byxor av mig. Men om så vore ville jag inte ha dem tillbaka. Om dom är stulna är dom förstörda för mig, för evig tid. Om dom har promenerat iväg av sig själva, är det en helt annan sak. Ifall dom (paret) ringer på dörren o vill komma tillbaka ska jag välkomna dom. Båda benen. Nota bene. Om byxorna sitter på nån, till exempel Elis Monteverde Burrau, då får det bli en förhandlingssak. Maybe we can settle, out of court..
  OBS, det här är inte en recension. Kanske är det inte "inte en recension." Eller inte inte inte en recension. Då skulle två "inte" ta ut varann, men jag vet ju inte vilka två. Och om två av dem skulle vara ett par byxor så skulle det bli fyra ben. Som en hund. en långsam, upphunnen hund. Med en ironisk hulling fortfarande kvar i läppen. Klapprande mot ena huggtanden, när hunden försöker skratta åt sina egna skämt. Vilket gör ont.
  Eh, en kunde trott att ironin dog med killing-gänget, vilket hade varit höjden av ironi. Killed by the killing-gang, så att säga. Get it? Goat it. Nä men; ironin lever, i skuggan av sarkasmen. I ett obskyrt tv-pogrom kallat Cyklopernas Land.  Dagens ungdom och medelålders verkar tro att ironi är att säga precis vad man tycker, fast överdriva. In absurdum. Nä, ironi är en skön konst för känsliga andar, eller en känslig konst för skön-andar. Det är ingenting för flåbusar. Vissa av dom kan inte skilja på dearre och ejukalation. That's a dead give-away. (Note to anti-self)
 I am like a dead give-away, anyway, the whole of me. 

Men jag tänker inte ta på mig ansvar

 ...

**///~

elää elämää, surkeasti.

Där fick jag allt till det.
Här en bild på skållningen 18/8. 
Är det inte det ena så är det... nåt annat.
Ytterhuden lossnar om man spiller kokande vatten på den.
Snacka om surkart, kompis.

 

en säck potatis (i pyjamas)

...den där ångesten som börjar i mellangärdet o sen arbetar sig uppåt till yrsel o illamående o allmän svaghet, det slog mig att att att det kan vara själen som vill lämna kroppen. därav den konstiga lättheten på fötterna. Som när man vadar i brösthögt vatten o fötterna inte riktigt får kontakt  med botten, man är på gränsen till att flyta iväg. en känsla av att man måste försöka hålla kvar något inne i bröstkorgen. Det är inte tryck utifrån, som när man har svårt att andas, det är ett tryck inifrån/nerifrån. Instinktivt korsar jag armarna över bröstkorgen för att försöka hålla kvar det som är på väg upp och ut. Om jag inte lyckas hålla kvar själen i detta kritiska ögonblick, så kanske den sliter sig loss o poppar ut genom skallbenet, , där fontanellen har öppnat sig, varefter kroppen sjunker ihop som en säck gammal potatis. En tom skrynklig människokostym...Eller själen kanske stöts ut genom munnen som en spya. Eh, kan jag stoppa en uppvällande spya när den väl en gång är på väg. Om jag spyr dör jag. Jag vet inte, jag spekulerar bara. Och inbillar mig. Men det är inte "bara" inbillning som kan botas med utbildning, som vissa personer säkert kan tycka om mig och alla mina inbillningar. Men det är VÄRRE om det är inbillning, för då finns ju ingen fysisk hjälp. Eller ja, kanske xanax. Som riskerar att orsaka andra problem. Du ser; jag är inne i en labyrint. Och.hittar.inte.ut. En säck potatis har inte precis någon framstående orienteringsförmåga. 
PS, gick in på min journal, det skulle jag inte ha gjort. Nu mår jag sämre. Läkaren skrev: Diagnos (Observation för ospecificerad misstänkt sjukdom eller ospecificerat misstänkt tillstånd som uteslutits och avskrivits).

 The story of me life, dat. Ett ospecificerat misstänkt tillstånd som uteslutits o avskrivits. Jag i ett nötskal. Utesluten o avskriven. Tack för mig. Hur ska jag nu kunna göra mig själv bra igen. Har jag någon annan människokostym i garderoben. En kostym som inte lider av yrsel, hjärtklappning, illamående. Allmän trötthet o svaga muskler. Nausea. 
Vadå "göra mig själv bra igen" förresten.. har jag nånsin varit "bra". Jag kommer aldrig att bli "bra". Ibland har jag haft perioder där jag åtminstone hade hopp om att slippa vara rädd hela tiden. Det är tillstånd som jag nu väl får slutgiltigt utesluta o avskriva. Ett tag försökte jag göra rädslan till en välmenande vän som ville mig väl, en trogen livskamrat vid min sida. Men rädslan kan bara vara en tillfällig allierad i svåra situationer. Umgås man för mycket med rädslan äter den upp din själ. Och spottar ut kärnorna.

Är det här FPP. First Person Poetry.. A non-shooting aftermath.

Hälsningar från en säck potatis...i fritt fall,
 (Men animationen misslyckades tydligen, ser jag nu...Säcken skulle ju röra på sig.. Aja det är som vanligt alltså. Om säcken inte rör sig får du väl röra på ditt huvud istället..om du orkar.. Om du inte är jag..en potatis i pyamas..)
NTS: Jag arbetar på animationen..De e ett mödosamt arbete...