Lyckliga gatan, du finns inte mer. Du har försvunnit med hela kvarter. Och vad är livet annat en tillfällig skilsmässa från döden. Vi blir alltid återförenade, förr eller senare. Helst senare.
Gäller det att skynda mig genom livet om jag ska hålla döden ifrån mig.
Typ: spring Lola, spring!
Och varje natt, när vi är stilla, kommer döden en bit närmare. Obevekligt. Vissa sägare säger att tiden går fortare när en har roligt. Men är det inte tvärtom. När du har tråkigt går tiden långsammare, även för din förföljare döden. Så; gäller det att ha så tråkigt som möjligt för att få ett långt liv? Kanske inte. Om du springer från döden hinner du inte leva så mycket. Det här resonemanget faller platt på sin egen orimlighet. Jag är förvirrad. Är allting verkligen ett obevekligt nollsummespel? Går tiden fortare eller långsammare. Är det bra eller dåligt, vilket som.
Eller är det så att vi blott färdas i våra enskilda privata proverbiala luftballonger som hålls uppe av varmluften från a-a-allt vårt skitsnack. Kasta ut barlasten för att hindra oss att sjunka; jag kan inte se att det är ett alternativ. För varje rörelse finns en motrörelse. Och skitsnack är en ändlig resurs. Titta bara på den här "bloggen". Jag bullshittar mig själv. It's a dirty job. For someone. Some body else. Titta bara på mig; jag har en pys-punka. Solution zero.
But if it's not one thing, it's the other, said sad girl with a nose bleed.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar