Och september kom. Först med hopp, sen med misstro. Just nu är bollen uppe i luften. Ingen vet var den kommer att hamna och vem som blir stående med räkningen. Jag misstänker att det blir undertecknad, som vanligt, höll jag på att skriva, men jag försöker hålla humöret uppe. Där uppe tillsammans med den proverbiala bollen. Blir det en longueur. Ska jag min mats ur skolan redan nu.
Men mina knän börjar kännas bättre. Tojour quelque chose, coupain.
Rehaben kanske funkar trots allt, även om det tagit misströstande lång tid.
Det är dock ett jävla slit. Kanske är kroppen helt enkelt utsliten, jag vet inte. Det skulle inte förvåna mig. Det kanske förvånade Lars Noren, men det skulle inte förvåna mig, fånen.
Dät som förvånar mig är att ingen sa det till mig när jag var barn att det här skulle bli det normala. Dom måste ha vetat.
Och jag har mått illa på förmiddagarna ett tag nu. Är jag gravid. Det vore väl en välsignelse jag ej förtjänat i så fall.. Men vem vet. Jag har en konstig kropp. Lätt modifierad. Ett mirakel.
Addendum nr 1:
Ge mig femton fina livsminuter, så jag kan tacka Guuud, som Anders F Rönnblom sjunger. Och sen en överraskande nyhet, en gammal favorit-poet från 70 talet och Guru Papers, Bruno K Öijer, kommer ut med en ny diktsamling. "Växla ringar med mörkret".. En måste-måste-måste-ha-bok. Ey, Den såg jag inte...komma. Men å andra sidan såg jag heller det komma att Elis Monteverde Burrau skulle stjäla mina byxor. Men jag tänker att i dom byxorna blir aldrig Elis den rockstjärna som Bruno blev. Men för all del, jag kan ha fel. Det börjar verka kärlek. Banne mig, baby.
Addendum nr 2:
Kan sparsamhet rädda proletaritet, då lyckas min granne nog rädda sig. Han lever på gröt o gammal potatis, när han inte blir bjuden av sin tjej. O hon sliter o sparar o allting ska räcka åt henne o också åt den hon har kär. För han fick sparken när fabriken slog igen. Så kan livet va när man är proletär. O när maten blir allt dyrare o jobben blir allt färre o i tidningarna står recept på soppa på en spik. Då räcker inte lagren av färgtvapparater, så kan livet vara när man är rik..Kan sparsamhet rädda proletariet, min granne svarar nog numera nej. Det spelar ingen roll hur billigt man äter, när man känner sig billig som dräng o lakej. O hans fästmö hon säger att armod kan tålas av alla, om det är en delad misär, men när somliga blir feta av rysk kaviar o punsch ska man ej tiga still för man är proletär. För när maten blir allt dyrare o jobben blir allt färre o i tidningarna står recept på soppa på en spik. Då är det dags att konfiskera sparkapitalet så att rikedomen upphör för den som är rik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar