Eh, igår drabbades jag plötsligt av illamående o yrsel, när jag råkade resa mig lite fort. Ibland är man snabbare än sin kropp. Och jag tänkte "Ånej; allvarlig sjukdom o död", det är alltid så det börjar. Men det visade sig att jag hade glömt mina läsglasögon på näsan. I alla fall vill jag gärna tro det, om jag får. Numera har jag ju nånting att se framemot (till). Pian minulla on toimiva kärry., (Joo, pian, poika, pian, haha)
Ja. Typ så, coupain. Till yttermera visso.
Och i tisdags, dårå, monterade jag min carcam på min främre cykelkorg, lite ad hoc, men det funkade o jag filmade en vild 40 minuters cykeltur. Lite cool. Men, när jag gjort om den från .mov till .mp4 o tittade på den (och på alla knäppa människor jag smygfilmade i full fart) så var den hela 8 GB stor, obegripligt stor. Visserligen i HD-format, men ändå, coupain, ändå. Frågetecken.
För att få ned den till Fat-32-vänliga 2 GB var jag tvungen att komprimera den till upplösningstillstånd (skämt): 576x768 (TV-PAL). Mystery to me, man. Visserligen har jag gått upp vikt, men sååå stor är jag väl ändå inte att det behövs 8GB och NTFS för att få plats med 40 minutes-me, FAT32, eller inte.
Det måste väl ha att göra med att formatet var .mov från början.
Jag ser fram emot gratulationerna. Dom kanske aldrig kommer, men du vet; tiden när jag såg fram emot dessa, den tiden, kumpel, den tiden kan du aldrig ta ifrån mig. Den tiden, den känningen, är ingraverad i min hårdaste kärnpunkt. Inte långt från min innersta avsky för antisemitism.
Hälsningar från hälsenan..Thetis, Akilles, Styx och alltihop.
Mutta nyt nousette ylös, if you don't mind,
Och stjärnorna på himmelen di blänka. Als immer, kumpel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar