Till en blogg nära dig.
Fullständigt förmätet.
Hallo Dunkelheit.
A film in progress.
Eh, filmen uppskjuten tills vidare.
För jag är sjuk och trött och rädd. Hepatisk klåda.
A sorry-assed spondyloser.
Oh, t-t-tröstlösa tirader; Hvad gör jag då av dagen?
Och om jag dör imorgon;
Vad har jag då gjort av denna min sista dag?
Som kol-enhet på en kol-enhet-planet.
Frag ich mich trostlos und halb gestorbt.
Vad tar jag med mig in i evighetens nollsumme-slutspel? Sudden death, golden goal, tie-break?
Vad tar jag med mig in i evighetens nollsumme-slutspel? Sudden death, golden goal, tie-break?
In i den sista illusionsupplösningen. Hallå mörker...
Att allt självkrigande var förgäves, kommer jag kanske säga till den del av mig som hänger kvar i limbo med en dag i varje hand. Igår i den ena handen och imorron i den andra.
Att allt självkrigande var förgäves, kommer jag kanske säga till den del av mig som hänger kvar i limbo med en dag i varje hand. Igår i den ena handen och imorron i den andra.
Efterbörden var bara
materialet till mitt eftermäle.
Ögonen värker av all ansträngning.
Av allt fåfängt spanande efter livstecken vid horisonten,
eller här hemmavid.
Die Schicksal von meine lebens verstellung.
eller här hemmavid.
Die Schicksal von meine lebens verstellung.
Ohne punkten.
Aber: Ich bin nicht ein Glauber.
Aber: Ich bin nicht ein Glauber.
Nur ein Schlechte-Wisser.
Till exempel: Allt liv som vi känner till är baserat på kol. Från kolmolekyler har vi kommit, kolmolekyler ska vi åter bli. Kol till kol. Aska till aska. Det går att påstå att vi redan från början är förbrända kolbitar, fossila bränslen och det var början till vårt fall från den teknologiska himlen. Vi går omkring i vår egen aska, redan döda och förkolnade inuti. Tillväxthus-gaserna som vi befriar ut i atmosfären har bara väntat på sin chans att dansa ut som sommarminnen i ett dystopiskt familjedrama. Det är inte konstigt att jag försökte leda avgaserna in i bilen. Det verkar smått logiskt. Koldioxiden, min osynliga svarta ängel.
Aja, baja; aina jotain, ja miten...
Men vem dog och gjorde mig till kol-polis?
Till exempel: Allt liv som vi känner till är baserat på kol. Från kolmolekyler har vi kommit, kolmolekyler ska vi åter bli. Kol till kol. Aska till aska. Det går att påstå att vi redan från början är förbrända kolbitar, fossila bränslen och det var början till vårt fall från den teknologiska himlen. Vi går omkring i vår egen aska, redan döda och förkolnade inuti. Tillväxthus-gaserna som vi befriar ut i atmosfären har bara väntat på sin chans att dansa ut som sommarminnen i ett dystopiskt familjedrama. Det är inte konstigt att jag försökte leda avgaserna in i bilen. Det verkar smått logiskt. Koldioxiden, min osynliga svarta ängel.
Aja, baja; aina jotain, ja miten...
Men vem dog och gjorde mig till kol-polis?
Vem tyckte att det var en bra idé att lägga till skyddslös text till ett gammalt inlägg som folk redan trodde sig ha läst o avfärdat som ointressant? Vem.
Men minns att jag skrev att mina inlägg inte är skulpturer, blott experiment som förvandlas och måste så vara. (AFR-referens).
Jag avslöjar mer än jag vill. Och ibland, ibland kompis, ibland önskar jag att jag inte var så så.
...
Men jag är här ännu.
Toujours quelque chose, et comment!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar