Hälsningar från ett predikament

2016 10 28

  Äntligen fredag. Eller är det: Ånej, redan fredag igen ?
Det är nog dikotomiskt, det dära. Varken både och liksom. Suspended animation galore.
*

 

  Här befinner jag mig på randen till avgrunden och tittar ner. Fast jag vet inte, kanske är det avgrunden som tittar upp på mig där jag står i mina Lundhags-byxor och North Face Terra Mid GTX skor. Dojorna håller fortfarande ihop efter mer än 200 mil, inte illa för ett par 600 kronors.). Lundbladsbyxorna har hål i grenen nu, efter 3 år, inte heller illa. Dom är slitstarkare än jag.

**
 

  En av veckans händelser, eller icke-händelser - ibland är det svårt att avgöra vilket, är den här bilens misstänkta parkering högst upp på en av kullarna i reservatet. Jag gick närmare och märkte att bilen stod med motorn igång. Oroväckande. Ingen person i närheten. Jag gick runt bilen för att se om det möjligen fanns en slang från avgasröret in i bilen, men det fanns det inte. Ytterst försiktig och flyktberedd gick jag fram och kikade in i bilen. Det låg en person där, han rörde på sig och jag gick vidare. Borde väl ha knackat på och kollat om han behövde hjälp, men det vågade jag inte. När jag en halvtimme senare passerade platsen var bilen i alla fall borta och jag upplevde en viss lättnad.
  För några år sen var jag i samma situation och när jag då knackade på rutan så kom det en vildögd man uthoppande, skrikande, viftande med en kniv. Och jag sprang och sprang och sprang. Och en vet ju. Från alla skräckfilmer, att galna mördare alltid lyckas hitta en genväg och plötsligt stå alldeles framför den flyende, just som en tror en är säker.

Ja, så här i halloween-tider med Trumps och onda clowner och sånt dånt dära som plågar mänskligheten dessa dagar.
Eh, otack är världens lön. Unthanks is the world’s salary.
***
Men igår fick jag bevittna en bromance:
  

Kroppsspråket männen emellan var omisskännligt gulligt. Jag har märkt att när jag står och talar med någon är jag oftast halvt bortvänd. Kan inte hjälpa det. När jag märker att jag står bortvänd från den som talar så försöker jag justera min kroppshållning, men det tar inte lång stund innan kroppen har vridit sig och vill bort därifrån.
****
Imorse, imorse dårå; upptäckte jag att någon.
Inte för att jag.
Det är jag. Som är mördaren. Det var därför jag hänvisade till Leila K:s Murderer häromsistens. Den här bloggen är faktiskt full av sådana hemligheter och koder och antydningar och illa dolda sanningar mellan rader av banaliteter och icke-händelser och rent ljug.
 Aja. (God save the queen)
Hål i mörkret.
Annars är jag mest förtvivlad. Hopplöst förlorad. Föraktad och hatad. På flykt. Ett permanent predikament. Vart jag än vänder mig väntar ett monster. När jag startar min bil kommer monstret ur avgasröret. Och mumlar delvist obegripliga saker som:
  " Nej till den moderna fotbollen."

  "Adjektivism, fy för den lede."
En bil på tomgång i duggregn. Stilla och hotande.
Jag staplar stenar och staplar ord. Bara för att se dem nersparkade och kringkastade nästa dag.

Otäck är världens lön. Mödan är ingenting värd.

Men än senare: Det visar sig att bloggen har lika många (få) besökare, oavsett om jag skriver eller inte. Oavsett vad jag producerar, eller kanske inte producerar så mycket som (k)analiserar.
Ständig tillväxt? Skulle inte tro det. I andra sammanhang betyder det tumör, varför skulle mänsklighetens tillväxt vara nåt annat?