Ja, o jag, som en slags Lucky Larue, gick nerför gatan, mot ödet o vårdcentralen på andra sidan ån. Jag hade hand i ficka, o tänkte på dig. Jag skadar ingen, inte en enda. Det visade sig vara douleur reguliare, encore une fois. Mais, it will resolve itself, like the saying of the man who shat in sink. Det funkar som helbrägdagörelse ibland. Och det frågas av sig själv; Surabaya Johnny! Warum bist du so roh. Warum bin ich so früh, hier. En fråga är ingen fråga om du redan vet svaret. Jag har ännu inte klivit över sprickan mellan 2025 o 2026. Men jag måste skynda mig, innan sprickan blir för stor för mina små korta krokiga ben. Danger, Will Robinson, danger. Ta stöd så att du inte känner dig ensam. (Note to self)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar