Ça, ce n'est pas joli, ça.

 (Je ne parle pas français, seulement suédois sans larmes.)

               Finn fem fel?

Men jag fixar det nog. Snart kommer världens sista happy hour, då ska jag vara på rull igen. Aber, liebe freunde, aber; warum ist mir alles so schweeeer. Mutta nyt minä istunissa!

Det är bara genom dimmor som jag går. Det är alltid dagen efter och alltid lika långt till vår. Inga golv är riktigt plana där jag står. Och ingen verkar riktigt bry sig om hur man i själva verket mår. But why do depressed people get so long faces. If wishes were horsefaces, my chin would be scraping the floor. Less or more. 
Jag frågade min husläkare varför jag lider av yrsel o illamående nu för tiden. Hon sa "det är åldern". Hon sa inte: "du måste sluta dricka."
Då hade jag kunnat replikera: "Nä du, jag måste börja dricka."
Typ: If not now, when oh when?
   Men jag tänkte nog i stillhet att jaaa, det kommer nog en tid,
 när man får ligga kvar i bingen, utan stress och strid.

Inte nu, men sen. Det måste alltid bli värre innan det kan bli bättre. Där har du en devis att leva efter, kumpel-kompis.
  But, no matter how bright you glitter, baby, you will never be gold...

I don't speak any english,

 ...just american without tears. Denna soliga dag i början på mars månad. Det var väl lite vår i luften idag, men inte i hjärtat, som man så skämtsamt brukar--- säga.. Men den här tiden är inte precis hä-hä och hepp-hepp, som Olof Palme sa. Utom i vita huset. Och i nightmare a lago. (the fart house).
  Vill man vara glad, nog går det, sjunger Euskefeurat. Men vissa dagar är det jävligt svårt. Vi snurrar o snurrar med våra mentala vaskpannor, men hittar inga guldkorn. Bara grus och kattguld.  vi snurrar och snurrar, men vi blir bara yra och förvirrade. Jag skriver "vi" men det känns som "bara jag". I hela världen. Kanske är jag hela världen. Hela universum i mitt huvud. Men jag hoppas: "inte", men faktum är att eftersom jag kan fö-fö-föreställa mig konceptet universum, och med lite besvär även multiversum, så har jag allt detta (Och lite till), rent elektrokemiskt inne i hjärnan. Kompakt, kompis, kompakt.
  Min oförmögenhet är väl till slut bara wild cat money. Eller monkey money. Eller 30 silvermynt. The Unspendable kind.
Men, men..(their butts)  Typ: Wherever you go; there, your arse.

This late John Garfield blues.

 You know: 

"Two men were standing upon a bridge.
One jumped and screamed "you loose!"..
Just left the odd man holding
That Late John Garfield blues"

That is my default setting. Or should be.
If wishes were horses.
And did not make a fool of you and me both.
But what are the penalty points for that...

Jag känner mig lite trägen, är jag på väg att vinna nu, 
5000 mil senare. Men sorg söker sällskap.
Tack så mycket.
Det var så lite så.
Jag vet, men ändå.

Back in business, Part 5. Question mark.

 Praise the lord, here comes the tax-return. Som wir Schwensken bruken skojen. Tack vare Disney. Typ; nu vänder det. Roll the goddamned fucking device.
The netherlands are certainly no downers, but uppers. The wheels are soon in motion. In more ways than one, trusted scout. kimo saabe. Look for me, buddy, here I will be coming. Just behind me headlights. Tank me up. Me thank-tank will never run out. I can run on fumes alone for a long and lonely time. As proven.

HPA: Men; klicka vidare kompis, här finns ingenting att se och ingenting att förstå. Det är inte The Story of Me Life. Men å andra sidan, som bigamister brukar säga, så är tiden i sig inte dyrbar. Det går bra att slösa med den. Ett tips.
Jag dillar en gång i veckan, är det min lott här i livet. En fråga.
Mystery girl. En sång av Roy Orbison.

Det här är blommor på ensam planet. Cry softly, lonely one. Mänskligheten är en solitär. Det finns ingen annan. Det var ett unikt skott i mörkret. Och vad gjorde vi med gåvan. Om detta är allt liv som finns, är det väl lika bra livet i universum slutar med oss. Black matter matters. Cry softly, lonely one, cry softly.

Dumskallarnas internationella sammansvärjning verkar lyckas.
 

Omtyckeslagen 2.0

 Kom ihåg var du läste det först.
Ponzi-bedrägeri eller fermi-paradox. 
Än jag då, jag har i alla fall metod i min galenskap. 
(Som om det skulle vara en bra sak.)
Vem pratar jag till.
Är jag verkligen inte den enda här.

 
(Eh, jag gillar inte vart det här inlägget är på väg. Och rubriken stämmer ju inte alls. Jag hade en idé, men den gick o gömde sig. Bland all smolk på hypofysen.)

Och om jag nu hade en bättre text, varför skrev jag då den här texten.
Jag tror jag fastnade i loop. Förhoppningsvis går den loopen i en spiral så att en förflyttning sker och jag kan komma tillbaka till vad rubriken handlar om. (Att man måste tycka om).

Kanske heter det, i en alternativ värld, fermi-bedrägeri och Ponzi-paradox.
Vilket passar bättre rent språkligt.
Aber: Warum kann ich nicht so leicht Texte schreiben, das/wie ich atmen kann? (Das Kaspar Hauser narratif.)
Och vips var jag tillbaka i das loop. Help me out please. It's sunny out there, me thinks. Ja, das ist gut, das.

Jag menar: vem är bäst, Fermi eller Ponzi.. Vem får man tycka om. Fermi sprider inte direkt hopp omkring sig. Ponzi är den som uppmanar folk att pissa i byxorna på vintern, för att värma sig. Kortvarig glädje.
Säg hovmästarn, den här primordiala soppan, den smakar inte bra! Om nu livet på den här planeten, det så kallade intelligenta livet, är det enda liv som finns i hela universum, där död materia är regel och livet ett paradoxalt undantag, vad är det då som är så fantastiskt med detta livet. Det vi har, det måste vi mista, förr hellre än senare. I know I will.

Din barndom kan aldrig dö

  M, din barndom kan aldrig dö. Och om den kan det så är den ändå kedjad till din fotled. Så om den dör är du för evigt dömd till att släpa omkring med liket, överallt. Så håll den levande, åtminstone så pass att den kan gå själv. Och håll den på gott humör så att den inte bromsar dig alltför mycket. i vardagen. dårå. Ett tips. Och hindra barndomen från att stjäla dina vuxenbyxor i nuet. 
  K, mitt vuxenliv försöker strypa mig. Jag vet inte varför. Kanske är jag nollad. Men jag har flera konton. Jag använder dom som årstider. Det finns tider för varje säsong. Kanske är dom bara lånade, allesammans. Inlånade statister, med låga löner. Utan repliker, precis som jag själv. Det är en svår föreställning. Liknar mer en uppställning inför ett kommande krig, if you ask me. Which you really should..
  N, men nämn inte kriget, använd andra namn på det som händer. Och på vad vi måste göra. Det finns bara en mänsklighet. Och den går inte omkring i byxor. Ett annat tips.

Incel from hell?

 ...

Cry softly, lonely one.

Tonight and forever, lonely one....
Cry softly...

Det här kan inte vara allt...

 

Punkt.
This can't be everything. At all.

.

Or can it.
I'm guessing...it can be. But there is no blessing in a disguise. In these days it's more like a conscience in disguise. A masked marauder in the driver's seat. I found an old notebook of mine, cirka 1998. I wrote:

"semi-dispairings, a bullet-burst of those."  Wat dat mean?
I can feel it, but can't make any sense of it. Often is that the case.
My old me was such an idiot, most of the time. Disguised as wild mystery. And now my cover is blown. Not a pretty sight. I know not of any good gods. They're all pretentious pricks, secular to none.

En oändlig horisont, böse oder nicht.

 Alla andra i min personkrets är så handlingskraftiga. Tanke o handling är ett. Kosmiska self-propellers. Själ(v) har jag svårt att bestämma mig när jag ska stiga upp på morgonen. Zo bald? 
(TEXT 1)
Jorden, en oändlig horisont som sakta sveper över oss, som en sista smekning på kinden på en nyss avliden patient utan anhöriga.
Ångesthavet häver sig o rullar. Och jag: reste mig upp i båten. För mina sorger kan simma, har jag hört. Mina sorger är mina barndomskamrater. Dom hjälper mig nog. De bästa kamrater jag haft, eller dom enda, jag vet inte. Immer etwas, kumpel. Immer kumpeln, nicht wahr, böse oder nicht.

(Zeuna 2C)
*.*

Försök, strategier; gamla o nygamla.

förenkla mina beslutsprocesser?

Tärning?

Slutar aldrig bra. Och efteråt kan jag inte besluta mig för om jag gjort ett bra beslut. Och bevisen saknas. Och det är en sak som vi verkar få vänja oss vid på alla våra områden. Mer och mer. Allting blir bara ogrundade anklagelser. Ingen sanning synes än. Och stjärnorna på himlen som blänka, di äro blott drönare utan ägare. Mycket rök men ingen eld. 

Eh; flashback; jag uppgraderade mig en gång till Jag 2.0. 

Kan jag göra det igen;
dvs har jag bränsle till det. Tanken läcker ju. det märks på lukten om inte annat. Reservdunk. Lukten, kompis, lukten.

Aj, aj, jippie, detta e bara ett utkast.
(Zu bald? So bald? Warum nicht..)

insert (helan o halvan) strömmer o krister

(Men å andra sidan, slutkläm, enligt min sorgliga erfarenhet; om en väntar tillräckligt länge så fattas besluten utan ens egen medverkan eller förskyllan. Och det inte bara bildligt utan även bokstavligt. Om en nu kan blanda metaforer på det viset. )
Lite för mycket Fata Morgana, så här i början på vadå. Oh no, it isn't the russian ghost ships, it is Occam that's cutting the communication cables. As it were.
Och var det inte gamle Occam som jag såg skära av den gordiska slips- knuten. Och sen kom ingenting. Inget blod, ingenting.
Förutom en kula genom en galnings öra, som förvärrade alltihop.
Helt enligt manuskriptet. You can't make this shit up? Turns out you can.
It's the Alexandrian way. Chop, chop, queen of hearts. Chop.Chop.
The Death Clock is ticking, tik tok, tik tok. 
Tik tok, agent Starling. Tik..tok.

 

Nytt år, nya byxor.

 Men samma person. Samma wooly booly. Fast lite sämre. Jag köpte en ny en. Men den var ännu sämre än den gamla. Hur som helst; ALLTING kräver mer ansträngning när en blir typ äldre. I takt med tiden. Och eventuella belöningar blir torftigare o torftigare. Det vill säga don efter person. Tillvänjning måste alltid följa av avvänjning. Även när det gäller människor. Så kallad av-väning. Den vägen leder käpprätt. Ja, som om jag visste nånting om det.
  Idag är jag ledig. Från terapi, men även från socialitet. Det ena kanske tar ut det andra, men är det inte ofta så, kumpel.
Sofies val? Nicht so viel.
  Säg hej till publiken och tacka nej till Putifars hustru. So soon?
Toxic moron, det.

Jag förvarar mina jeans så här. För att dom ska bli skrynkliga på rätt sätt. Dvs korviga.
4 liters dunkarna använder jag till styrketräning. Dessutom är dom en vattenreserv så här i kris-tider. Smakar kanske lite spolarvätska, men hej; det smakar också sprit.

Säkerhetsvarning och motoriska neuroner.

  Pour avoir de la soupe aux choux dedans!

Et...

Aucune aube n'apparait encore, les étoiles dans le ciel brillent...
Et, comment. vieux encore.

"Kroppen tappar motoriska neuroner

När man blir äldre tappar kroppen naturligt många motoriska neuroner, vilket är nervceller som styr våra rörelser. Dessa motorneuronerna sitter i ryggmärgen och styrs av celler i hjärnan när vi rör på oss. 

För att åldras optimalt krävs det att man tränat och rört på sig regelbundet hela livet, innan man börjar tappa sina motorneuroner. Studien visade nämligen att för de som tränat under sitt liv klarade muskelcellerna att hålla motorneuronerna vid liv längre.

– Vi fann att de som har tränat måttligt under hela sitt liv, personer som tränar två eller tre gånger i veckan med olika typer av träning, hade muskelceller som kunde hålla motorneuronerna vid liv längre, jämfört med personer i samma ålder som har varit inaktiva hela livet, säger Casper Søndenbroe, doktor i muskelfysiologi och åldrande vid Köpenhamns universitet och en av forskarna bakom studien, till Berlingske.."

Goda eller dåliga nyheter?

Över puckeln, in i skog'n.

Är det utförsbacke härifrån till evigheten. 
Jag tänker på Catweazle; "Jumped in, bounced back, bone dry!"

Is that the way to do it? To, you know, handle all events in life.
(Oh no! I put a question mark in there, I thought I had banned those, buddy..)

Test text..
(Hälsningar från Aina Jotain, min bästa dagliga vän. (eller kanske mitt alter ego, jag vet inte än.)
This here is some kind of electrickety, is it. Det finns alltför mycket utrymmet runt elektronerna här. Det blir ensamt. I universum. Jag hoppas att det finns fler universum. Och att något av dem tar emot medlems-ansökningar eller åtminstone gäst-studenter. Jag betalar gärna in natura. 
Detta här är fredagen den 3 januari 2025. Och jag gör så gott jag jag kan, tror jag. Finns det rum för förbättringar. Så är jag redo att göra dem, om än ytterst amatörmässigt. För jag är inte bättre än så. Och det är inget skryt, copain. Pas de toute.  (Toot toot, Tootsie.)
Jag vet inte hur mycket ifrågasättande detta datum tillåter.

Insert jazzmusic. Sidney Bechet, Mon homme..

..

Livet på en pinne.