Circumflex-häxerier

 

^
De fördömdas legion. Un chapeau tres mignon, celui-la...
  Dom. (Dem dära)
   Det kom ännu en dag till mig. Men den kom inte frivilligt, den blev dömd i domstol att komma till mig.  Men natten lämnade mig sen. Precis som jag ville. I samförstånd. Nästan som en hemlig älskare.
Åh, här är jag, sen, tillbaka igen. Kommer jag ihåg mig. Jag mötte mig i den hårfina frakturen mellan dag o natt. Alldeles nyss.
Där min dumstol ännu står. 
På armstödet hänger min dumstrut. 
Mon circumflex, ha ha. (I walked right into that one!) Men jag ska inte ta på mig den idag. Om jag inte måste. Alla som läser den här bloggen tillhör eliten, enligt en undersökning som ju gjorde sig själv. Myself excluded, for obvious reasons. Fast egentligen är allt ett påhitt av en desperat själ i sjönöd på ett vilt, vilt hav, långt bort från trygga land.
Anhedonia. Hello.

Från mig till dig...

Pourquoi pour moi. (Et comment.)

 Jag lever i förnekelse. Känner mig hemma här. Det är ju här jag bor. Jag ser mig om, där hänger ju min jacka, där står ju mina skor. Hur mycket mer bevis behövs. (Det var ingen fråga. De va punkt punkt punkt)

 Jag har varit på besök i bejakelse, men har aldrig trivts där. Där är alldeles för glatt o glättigt. Pour mois. För min självpåtagna roll i detta hullabaloo. Orka porka putifar. Epic fail.

Video: The Gedan Barai TV: En tricyklisk revelation. Flera oegentligheter. 

   Men du; jag tror att själ och hjärta är på väg bort. Men vart då. Till världens kant, strax utom synhåll från fotfolket nere i mörkret bland gräsrötterna. Jag följer klumpigt efter på min skraltiga gamla trehjuling.  Förbi en lille kulle kallad Gallilee. Jag frågade om han där hatade mänskligheten för vad dom gjorde med honom. Han svarade stillsamt: "Tala inte om hat, tala om kärlek. Det finns så mycket att göra och det börjar bli sent. Jag har så lite tid. Jag är bara på genomresa."

    Jag tänkte: Är vi inte alla bara på genomresa, både egentligen och oegentligen. Hela tiden. I know I am. I en stulen chevrolet med en springsteen-kassett i.

Det här är inte guldet du söker efter.

Ett ironiskt-skt-skt utkast till ett inlägg in spe.. Hordes of swedish beauties... eller hur. Jag minns inte längre hur det var. Men det var inte roligt. Eller hur. Jag menar TV-program. Kringkasting och fjärrsyn, du vet. Frihet o fördom är ju ett udda o omaka par. Skilsmässan var oundviklig. Om man inte skilde sig från sig själv först. Vilket jag inte gjorde förrän 2009. Och kolla hur bra det gick, kumpel. Blev jag både Miss och Mrs Sweden på en o samma gång. Jag vet inte. Eller hur. Jag tänkte: Jag måste hej, jag måste hej, jag måste hejda mig. Men det har jag ännu inte gjort.
Och ingen annan heller, tydligen. Än i alla fall. Men folk gräver efter mentalt guld lite överallt nu för tiden. Både på den ena o den andra sidan, åtminstone här i Sverige. Med föga framgång. Jag själv har väl slutat leta för länge sedan. Jag försöker nog gräva ner "guld" istället. Till exempel i den här bloggen. Men suck det är mycket skit som måste vaskas igenom. Det vet jag väl.  I det här inlägget finns det bara ett litet guldkorn. Kan du hitta det?  Hittelön utlovas.
   

Är det guds straff. En betraktelse i tiden.

  

 @: ett utkast mens ja minns. ehuru, minns jag väl. tveksamt.
  (Pas Joli:)
Det här är en oreglerad marknad, mina känslor o minnen.
Ett landskap med Översvämningar o Torka. Och gott Humör.
  Måndag morron blues.  Skatorna prasslar i balkongbuskarna.
Hundarna strövar på gatorna. De är utbytesdjur. Är de.
Finns det ännu en adekvat inhemsk vokabulär..
Eller bara vulgär net-lingo. Och simpla liknelser. Lättköpta rim.
  Men är det synd om invandrare nu för tiden. Eller är det invandrarna som är en manifestation av våra egna synder i samhället.
Och vi själva då, har vi mentalt utvandrat/abdikerat till en global elitstat med hemvist i ett tomt rike.
  Törs vi inte förfasa oss längre, eller är förfasning allt vi törs. Har vi avsagt oss allt eget ansvar för mänskligheten. Och när gjorde vi det. Denna oansvariga substitutiering.. Åh, det verkar inte vara nån brist på människor som är villiga att kasta första stenen på den vi kalla syndare.
  En sak är dock klar. Det är undertecknad. Som har klarat mig från döden flera gånger. Delvis har jag dock dött lite grann. I munnen. Det hörs. På min ökande tystlåtenhet.
Att mobbarna fått fria händer, är det guds verk. \\\*+*///
   Är drönarna vår tids abdikerade apokalypsryttare.
(Do) Others find pleasure in things I despise.
(Do) I like the christian life. 
And how much.
   Aldrig ska man glömma den man en gång hållit av.
      Ty de äro icke många. Någon av dem stal mina byxor. Det blåser kallt i grenen, kompis.  k a l l t.

 

..
 ...

Staket Juli. Etoile point etoile.

 Jag kom till staketet framför område JULI. Jag klättrade lite mödosamt, men framgångsrikt över staketet. Tänkte; ska jag dö, så vill jag dö på andra sidan stängslet. Det är mer framtid där. typ 30 dagar.. Egentligen skulle jag nog kunna ta sats o hoppa för fulla muggar o komma över, men det är lite svårt när jag kryyyper fram. Från dag. Till dag. Men jag låter mig inte nedslås. Eller joo; det gör jag väl, men desto bättre mår man efter comebacken. Liksom så. Det här livet är väl inte direkt kostnadseffektivt, på det viset..  Hur många comebackar har jag kvar i livet. Att man har liv betyder inte att man har fler hopp över till nästa område. I sig. Man är fast i sin egen fålla, liksom. (Fålla-fälla, haha)
  Men vad världen behöver är nog inte mer effektivisering, tror jag. Vi behöver istället mer affektivisering. Eller kanske är det bara jag. Som vanligt. Jag projicerar, sorry. 
  Let me introduce myself; My name is Hoc. Ad Hoc. And baby, baby, baby, I'm out of time. Like a rollingstonessong. I en värld full av falska internetdrottningar är den kronlöse arvlös. Jag menar:  etoile point etoile, mon pote. I don't do digress. Det här (pekar) är nånting helt annat. Brist på anknytningar. En solitär symbol, det här. Det finns en punkt mellan stjärnorna. Lätt att missa, jag vet. Lätt att blanda ihop, har gjort.
*.*

Aus die Tastatur-Staffen, version 1C.

 Skriv nånting,  helst vad som helst. Hör jag en inre röst mumla. Men jag vet inte. Dä få inte bli för privat, trots att jag ÄR en privat person, nästan en persona faktiskt. Du skulle bara veta. Jag har (hade) en vag idé om (ett inlägg byggt på) Tastatur-staffen. Guten Tag, typ. Men det är svårt att hitta glädjeämnen att gödsla med. Desto lättare (att gödsla)  med sorge-ämnen. Det ger iiinvasiva väääxter som växer hejvilt. Som nu börjar förmörka delar av himlen. Så högt? Jajamänsan. Och pojkar, pojkar, pojkar, nu kommer ett hundår till, än så länge dolt bakom mörka, mörka moln. Quo vadis, gris? Dags att återvända till stian, eller? 
Bit i gräset, demokrati-pojkar, här kommer lie-mannen, hej-vilt svingande. Allt ska bort. Danger, Will Robinson, danger! The worry-warriors are uniting around the corner..
   I natt jag hörde... två hundar som skällde. Dom talade samma språk.
Men jag kan inte höra om hundar skäller mot eller med varandra.
Som i politiken, antar jag. Där skallet är språket. inget mycket mer än så. Ibland, kompis, ibland är det en ytterst hårfin skillnad mellan med och mot. Varför blir det så. Så mycket antingen/eller. Polarisering, även mellan gamla polare. Vad hände med både och. Et tu Brutus. 
Men jag var mycket äldre då. Jag är ju yngre än det nu. Typ.. Mer inverterad än nånsin. (Å de e en bra sak. Såna samlar jag på) 

Enom till straff, androm till varnagel. Anno 2025.

(Pretentiöst inlägg under konstruktion, kör långsamt förbi, stirra inte, filma inte med mobilen, folk jobbar här)

USA:s och Israels attack på Iran, enom till straff och/eller varnagel.
Trumps agressioner på andra länder, straff och/eller varnagel.
Rysslands agression mot grannländer, straff och eller varnagel,
Jag bara undrar. Det tar aldrig slut. Det som går runt, kommer runt.
 Miss-sommarn, nyss, igen.  Den kom o gick.  Jag duckade, haha.
Så den missade mig. Jag satt hemma o diktade ihop livslögner.
Dom kan va bra att ha när sluträkningen kommer.

Insert Bild nr 114. anticx.

Text/bild bleka döden.

Goeth arounds - cometh arounds.. (check origin)
Bild (forrest-madness, who dat dang fool) 
Bild (salivstimulerande tabletti)
 

And I was looking for a coquettish haberdasher...!
I need a new dunce-cap. the old one is... old and worned. 
I en midsummer-madness-dash for safety..
She went for jugular. And missed. But I went into limp-home-mode. Snap,snap,snapping at me heels.

Les barils vides, pas mois. 

Où alors ? Non alors. Peur. Point.

Putin the space monkey.

"There'll be no one to greet you, when you get home

No hammer or sickle, you'll be all on your own."

John Prine.

Half a boy and half a man (George Thorogood - 1999)

Hur står det till?  (ernst rolf)

Vilket skulle bevisas. Av allt det här. Som bara är poesi. Dvs en ensam hynda som skäller ut i den svatta internetnatta. De blogg-dog, if you will..
Svaga ekon. av gångna ångest-år. 
Inkomplett inlägg, lämnad åt sitt lilla öde. frågetecken.
Fråga, kolon, hur kommer det sig att jag hamnade här där jag hamnade, och kommer jag att röra mig från den här punkten, är den sista vilan redan inledd, peu a peu.. Where did I come from, where did I go, Cotton-eyed Joe, can you tell me what's what...

Människan spår. Gud rår. Varje punkt en tår.

 Ett tankeexperiment. Fullt av hål. Blott ett självstimulerande inlägg. Fritt från tirader o vanliga påhopp. Ibland verkar jag lyckas förvåna mig själv. Var får jag allt ifrån. Jag trodde den påsen var tömd för länge sen. Arrival of a(nother) bottleletter. From me to.... me. From a to z. 

,

Nota bene, notarier:
Det finns gåtor i mitt inre.
Det finns bespeglingar i mitt yttre.
Jag börjar bli trött på att ducka.
Det kommer att bli mitt fall.
För varthän Mary gingo, därhän gingo äfven lammet.
Det här är ej svenska.
bara poesi, sans licence. 

Allting, pappa, allting.

punkt punkt punkt

Det finns reflektioner av dunkla spådomar. Här i rummet. I guds frånvaro.
I mina tårdroppstankar.

Allerdings etwas weniger, kumpel.

 

Nu kom juni-tåget. Jag steg på. Med hjälp av en blå domkraft från Biltema. Det blev min biljett. Ett sätt att klara tillvaron. Att höja mig över min medfödda nivå. How high the moon. Very high.

1.  Drive my car. Longur timur.     
    Jag fick feeling. Gosse va ja fick feeling, utropstecken.

2.  Driving miss Lazy. I.E. me self.
     Jag kör bilen, ok, men kanske är det mer bilen som kör mig.
     Bil-villkor, typ.

3.  Hairy scary secret business. close shave, but no blood. Jag undrar hur jag tar mig ut. I värld av främlingar o fiender. Både uthemska o inhemska. Det sägs att själv är bäste dräng, men jag vet inte, jag. Den drängen är nog ännu latare (läs räddare) än jag. Vem kan trösta drängen. Kanske Ulla-Britta Stenström, om hon lever ännu. Vi blev osams när jag stal hennes byxor. Var det verkligen så oförlåtligt.  


Insert intro Good Boys..

Det här inlägget slog mig med häpnad.

 Det gjorde oväntat ont. I byxorna. Dom stulna.

Jag gav "apan" en "banaan" i alla fall. I utbyte fick jag banaanflugor o en känsla av missfirmelse. Var det ett tve-eggat-svärdshugg som kom.
 O gick. O lämnade ett symboliskt ärr. I underlivet. Eh, sedan en gammal pojkvän, som aldrig var en pökvän, därtill alltför perifer, skickade ett mail med dumt innehåll. Aja syftningsfel. Men jag är lite berusad nu.
O ganska hopplös om du vill veta. Jag trasslar ju in mig i symbol-trådar, som inte leder nån vettig vart. Men som sagt: Allerdings etwas weniger,  kumpel. Ist es nicht immer so. Immer etwas. Stillebensraum.
Det finns eh ingångar till mitt hjärta, jag min idiot, trodde att dom var fullt synliga, flera av dom. Dvs ord att yttra, ljud att höra, men jag fumlar i dunklet här. Klarspråk är ju inte mitt första språk, det borde stå klart vid det här laget. Mitt gistna livsskepp hade en gång en kapten, en viss kapten Gamlodasty, som hade en mössa som såg ut som ett torrt höstlöv. Jag saknar kanske kaptenen. Men jag var ung då. Seglatsen hade inte riktigt börjat. Trodde gott om folk. Inte för att att jag nu tror ont om folk, inte alls. Det är väl mera att jag inte tror på existensen av folk. De verkar vara bara jag, allihopa, innerst inne lika till förbannelse. Ytterst ute skickligt förklädda. Hjärtlöst hjälplösa. Eller kanske mera hjälplöst hjärtlösa. Vilket som skulle vara värst  punkt punkt punkt det vet jag inte. More of the former, less of the latter. Just guessing here.
[VSB] 

[WTLB]

Illusion o unison, the final chapter.

Words to live by:  Your trousercuffs are dirty, and your shoes are laced up wrong. You better take off your homburg, 'cause your overcoat is too long..

Ock, ock;  en kastvind ryckte i min långa rock o kastade upp min dörr mot min oskyldige grannes dörr. Men vad bryr sig en vind om förbud, som gamle Hjalmar Gullberg skrev. So kiss me, baby, storm is coming. Folk dör. Har det redan börjat. Förfallet. Civilisationernas upplösning. Fröet såddes för länge sen. Vi märkte det inte. Kaffet blev dubbelt så dyrt. Barnen blev yrkesmördare. Världen håller på att tippa över. Åh, du vet väl vad som händer. När det vääl börjar luta, glider allt över åt den dååliga sidan av flotten o snabbar upp viktförskjutningen. It's all downhill from that point. Saker kan inte glida uppåt igen, av sig själva. Vi måste putta opp dem. Inte vara personer som puttar andra personer ner. Som i den John Prine sången.


Ja hyvää päivää, kirvesvartta!  (the preloaded proprietaire)

Ta soeur precaire.. avec neufcent aero... sans larmes

-pas moins que ça....

  Jag borde använda min instinktkniv oftare.  Den skär oftare rätt än fel. Men ibland, kumpel, ibland går det för fort. O det som en gång är bortskuret är borta för tid o evighet. Det blir blödande dödkött. 
Själv är jag också alltså 25% dödkött tror jag. Inget rekord där, varken högt eller lågt. 

Also; Red means run, son, numbers add up to nothing.
Drive on.
Addendum: Det finns så mycket ord o så lite innehåll. Det är tomma tunnor vart man sig i världen vänder. Men i den här bloggen finns det så mycket innehåll o så mycket oro på köpet, men som bara skymtar fram i revorna av rumtidsväven. Ingenting går nånsin förlorat, det är mänsklighetens sorg. Bortom händelshorisonten stupar det brant utför. Så nära o så totalt utom räckhåll. Allt som en gång funnits finns kvar i all evighet oberoende av mänskliga minnescellers existenz. Det nya liv som föds påbörjar omedelbart sin desintegration. Dödens frö är sått redan dagen före livets frö. Eh, thank you sir, can I have another. Just stop writing now, please.  Quota completis. Överrock på, kompis. Det blåser generöst där ute. Men det finns ingen unison illusion. Vi ha alla vår egen personliga illusion. Det finns en särskild plats i helvetet för oss alla, finns det. Åh, vi är redan där. Vi har bara inte förstått det än. Ett tips: det blir aldrig bättre än så här, kumpel. När det gäller dig som läser det här, det blev aldrig bättre än så där. Även förändringarna är konstant. Här som där. Synder o besvär, alla kalashnikov-kamrater. När blev demokrater ett skällsord. Det var i skymningen när antidemokraterna tog på sig den demokratiska överrocken. I mörkret blev sen alla "katter" grååå. Och ibland blir jag en semantisk bandit, som stavar fel med flit.  Vilket en uppmärksam läsare redan noterat. Men det var inte jag själv. Redan som barn distanserades jag. Jag hamnade så långt bort att avståndsmätaren slog i botten. Jag hörde ljudet men förstod inte vad det var. Förrän nu. Snacka om efterklang.
Lika barn leka bäst. På gott å ont. Från långt håll. Med eller utan handklovar.

 

Det finns gåtor i ditt inre.

Som du inte känner till...
 

La donna e mobile! Pronto?

( Ännu ej skrivet. Men tänkt. För att klargöra; att den här donnan är mobil, betyder att jag åter är bilburen, om inte ungdom, så ålderdom i alla fall).

Visserligen fick jag sen anledning att bittert ångra detta, min bilburenhet, men va fan. Det måste ju jämna ut sig. Vinna lite, förlora lite. Vin o jang.

Doorbanger-day. Et elle. Men jag säger som Frank Zappa sjöng på 60-talet.

"Hello dolly! Bap-bap rocknroll!"
Just som, just som en trodde att en lärt alla läxor i livet, så kom en hård läxa till. Det räcker inte att leva i nuet o vara allmänt uppmärksam på ens egna rörelser i begränsade områden. En måste också hålla koll på vind, vindriktning o vindstyrka. Note to self, baby: Everyone is jesus. So; so am I. Pronto, que parle?
Christos? 
(Hej, det blir inte bättre än så här. Vilket skulle bevisas. Eller bevisa sin egen existens, på nåt sätt.)

Everyone and Jesus Ver 33

'

                      GULA GUBBEN

 

Charles Manson, Jesus o Muhammed

 

Det här är bara kulturella yttringar alltsammans, kumpel.  Notera att jag bara behöver lägga mig med paddan så hoppar grodorna ut på bloggen direkt. Jag söker efter metod i min galenskap. Jag läste en gång att det är bara en viss personlighetstyp, o ingen bra sådan, som tittar på sitt bajs i toaletten innan den spolas ner. Inte för att jag tycker att den här bloggen är min toalett, långt ifrån, men ändå. Jag tvivlar ju på min personlighetstyp o söker efter metoder, icke-galna sådana, att hitta min rätta typ. Ett enklare sätt att vara än det här. Men det är som att fråga sig: Vad ska vi ha för skor när till o med strumporna klämmer. O jag frågar mig själv på högsta allvar, o jag menar det verkligen, varför har jag fastnat i åsikten att man inte ska behöva sätta ett frågetecken efter en "fråga".  Det ska framgå av själva meningen. Frågetecken är för imbecilla idioter med mobiltelefoner. Precis som meningen med livet borde framgå av hur vi lever det, inte vilken emoji vi vill sätta på det. Eller efter det. Punkt eller komma eller va..

Generation Z står för Zombie. Jag längtar efter sheriffen i The Walking Dead. Är det bara nostalgi, kumpel. En förtvivlad nostalgi med skygglappar. Note to self  Kanske går det att sluta med skiljetecken helt o hållet o säga text is king för i en bra text ska inga barnsliga skiljetecken eller dumma små symboler behövas punkt punkt punkt mellanslag mellanslag nytt stycke tack

Wherever you go, there you wither. There's no shoe-in for you (me)

Ock, Maj kom. Avec farine pure.

 Men den kom inte hårt som wagnerryssland. Eller galet som trumpland. Maj kom som en sond från yttre rymden, nästan från nästa galax. Det finns liv på andra platser, åtminstone i tiden. Aldrig mötas dessa.  På vissa ställen i min lägenhet finns det kanske liv. Men vem var det som sa att icke-liv är också ett liv. Det kanske var jag, i ett interkontinent meddelande från förr. Ett tecken, kanske, på att liv bara finns inom mig.

Typ: "Gör så här."

Note to/from self:

Hur svårt kan det va?

   Jävligt svårt, om du frågar mig. Det finns någon i min närhet som krånglar till det för mig. Det är "Den Avundsvärde". Även kallad 
"The Adjustment Knob". Ya had your Head exam, huh?

  Och/men allting har sin tid. Men korven har två. Dom kallas "Antingen" ..o.. "Eller". Men bägge har klipp o klistra som hobby. Du vet vilken generation jag menar. Inte min i alla fall. Jag tillhör die Klapp und Klang Generation. Redan som barn fick jag lära mig att inte vara slapp o inte bang. Detta har jag också lyckats undvika. Vilket kan läsas på dessa rader. J'ai de la farine pure dans le sac, n'est pas. Don't let the bastards grind you down, typ. (like they did me)
  Jag lärde mig av en Ulf-Lundell-sång, att samvetet måste tåla några skott. Jag vet inte vad det betyder. Av en John-Prine-sång lärde jag mig att: "C'est la vie, says the old folks. It goes to show you never can tell."

  - Generation Z säger: "Generation A-Y är passé." 
Allmänläkaren säger: Min generation var åtminstone generell, det kan man inte säga om dagens ungdom. För dom är mord bara ett påhugg, vilket som helst. Liven är självlevande numera. Förprogrammerade.
Själen ingjuten i armerad betong. Den måste ju tåla nåra "skott", baby.
Avec farine pure...
Pax vobiscum. 

Come on with the come-on v4.1

 

Experimenteter. I väntan på något bättre. Du vet ; 

Om jag har nåt bättre att säga, varför säger jag då det här, kumpel?
Jag planerade att få bilen återuppstånden på tredje dagen, likt Jesus, men därav blev intet. Men den söm vänta på nåt gott, väntar väl aldrig för länge. Vad nu det där uttrycket betyder..

La tempête parfait

 Knarkäggsinlägg in progress..(,baby)

Black is black; I want my baby back.
Är det här en rim-saga. Nej, det är en samtidskommentar.
Vi har enorma blindfläckar, som enskilda personer, vilket spiller av sig på den moderna politik-situationen. Politiker vill ge oss virtuella knarkägg på det att vi ska missa vad.som.faktiskt.händer. Trump,Putin,Netanyahu, Orban, Erdogan o alla andra antidemokrater. Tillsammans blir dom starka.  I den perfekta stormen som sveper över världen. Krig o våld o miljöförstöring, det hjälper inte direkt mänskligheten, kan man säga.

Det sagda dunstar bort.

  Klockan runkar sakta. Timme ut, timme in.
Det här är anteckningar i marginalen.
  Den verkliga texten är för tunn för att synas. Sans larmes.
Den enda oätna mandeln i skålen säger:
"Jippiee, jag har inte blivit äten än!"
  Se dig om, det är här du bor
där hänger din jacka, där står dina skor.
(Precis som om där fanns en vilja att gå ut.)



 

April, April, you stupid herring.

 text 34 + 405.

music video (sans larmes)

förklaring

(Det här inlägget dog på operationsbordet, tack för försöket)
Den dumma sillen var faktiskt jag själv, visade det sig.,,
Annars då? Ja; april kom, men inte hårt som nazityskland. Det kom kallt, det kom blåsigt. Men det går att stå ut med. Smärta i knät, det går också att stå ut med. 

Who dat herring? Who dat fermented herring? Premonitionis terribilis.
Försök inte dränka dina sorger.  Vissa av dom kan simma. Du vet vilka.

Oförtjänster.

 Vad betyder det:
Är det en uppgörelse i ganska-världen. Har förflackningen hunnit ikapp även undertecknad. Är det blanka döden jag skymtar i ögonvrån. Eller bara samma gamla vanliga fascism. Det verkar som flockimmuniteten mot totalitarianismen som uppstod efter hitler o stalin o dom, nu har slutat verka. Måste vi verkligen gå igenom stövelslickeriets tid ännu en gång innan allt kan börja bli bättre. Hallå mörker, gamle vän.

Låt mig få leva. Number Two. Avec larmes.

Det här är inte franska, bara svenska med tårar.
Mina skor fyller inte ut mina fötter
Min hjärna fyller inte ut mina tankar.
Det har uppstått ett glapp.
Precis som glappet mellan mig o Maten.
Den pratar till mig som en försummad älskare:
- Tycker du inte om mig längre, jag som givit dig så mycket?
- Ja, baby, svarar jag. Så mycket bukfett.
- Finns Inget gott som inte också har nåt dåligt med sig, baby. 
- Som du och jag då, eller?
- Med dig som den dåliga i så fall.

(Åh, Jag borde inte peta på det där glappet, men det är svårt att låta bli. Vet ju att glapp inte kan glappa igen sig själv. Som att ett hål i byxorna inte blir mindre av att en ständigt pillar i det. Det stora får ALLTID plats inuti det lilla. Stort eller litet; det är en relativ grej.  Är det inte bara en tidsfråga.. Är det inte som att ett sår inte läker fortare av att man ständigt håller på att skrapa på skorpan. Till Du som läser det här; Du är troligen inte lika vilsen som jag. Vilket borde vara en bra sak. Om inte vilsen betyder fri.)

Och vi spelade kula en dag.
...en folkparti-grabb och jag.
Han förlorade folket (och sina kulor) utan att inse det.
Nu är han bara ett allmänt liberalt parti, ett "Samba pa ti." (Santana referens)
Ett vackert vilset accord utan hook. Och utan kulor. Med tårar.
Ett parti som backade in i framtiden och stötte på patrull.
Och patrullen siktade på honom med sina drönare och skrek:
"Är du med oss eller mot oss, ditt vänsterliberala drägg!?"

x

        Me old spouse hated this music. /\

        "It's so baaad!"                         |

        I said; "That opinion is grounds for divorce, darling!"

        She said: "Yeah? which one is it:   

       1, Adultery

       2. Unreasonable behaviour.

       3. Desertion

       4. Two years separation with consent.

       5. Five years separation without consent.??"

       (cruel and unsusal behaviour)

       I said: "Oh, that's a Number Two, darling. 

       It's always nr two with you. By default."

          I could have gone for a nr 3, but I hadn't the heart for it.

       

        Let me live, I don't want to die.

Joli, ca, copain.

                                   Alla funktioner återställda.

Djävulen är oftast bara målad på väggen. Hen går att måla över.
(Sans larmes...)

 

Ça, ce n'est pas joli, ça.

 (Je ne parle pas français, seulement suédois sans larmes.)

               Finn fem fel?

Men jag fixar det nog. Snart kommer världens sista happy hour, då ska jag vara på rull igen. Aber, liebe freunde, aber; warum ist mir alles so schweeeer. Mutta nyt minä istunissa!

Det är bara genom dimmor som jag går. Det är alltid dagen efter och alltid lika långt till vår. Inga golv är riktigt plana där jag står. Och ingen verkar riktigt bry sig om; hur man i själva verket mår. But why do depressed people get so long faces. If wishes were horsefaces, my chin would be scraping the floor. Less or more. Cause for bleednings.
  Jag frågade min husläkare varför jag lider av yrsel o illamående nu för tiden. Hon sa "det är åldern". Hon sa inte: "du måste sluta dricka."
Då hade jag kunnat replikera: "Nä du, jag måste börja dricka."
Typ: If not now, when, oh, when?
   Men jag tänkte nog i stillhet att jaaa, det kommer nog en tid,
när man får ligga kvar i bingen, utan stress och strid.

  Inte nu, men sen. Det måste alltid bli värre innan det kan bli bättre. Där har du en devis att leva efter, kumpel-kompis.
  But, no matter how bright you glitter, baby, you will never be gold...

(Och när jag gick sa en främling: "Den där rocken är inte din!")

I don't speak any english,

 ...just american without tears. Denna soliga dag i början på mars månad. Det var väl lite vår i luften idag, men inte i hjärtat, som man så skämtsamt brukar--- säga.. Men den här tiden är inte precis hä-hä och hepp-hepp, som Olof Palme sa. Utom i vita huset. Och i nightmare a lago. (the fart house).
  Vill man vara glad, nog går det, sjunger Euskefeurat. Men vissa dagar är det jävligt svårt. Vi snurrar o snurrar med våra mentala vaskpannor, men hittar inga guldkorn. Bara grus och kattguld.  vi snurrar och snurrar, men vi blir bara yra och förvirrade. Jag skriver "vi" men det känns som "bara jag". I hela världen. Kanske är jag hela världen. Hela universum i mitt huvud. Men jag hoppas: "inte", men faktum är att eftersom jag kan fö-fö-föreställa mig konceptet universum, och med lite besvär även multiversum, så har jag allt detta (Och lite till), rent elektrokemiskt inne i hjärnan. Kompakt, kompis, kompakt.
  Min oförmögenhet är väl till slut bara wild cat money. Eller monkey money. Eller 30 silvermynt. The Unspendable kind.
Men, men..(their butts)  Typ: Wherever you go; there, your arse.

This late John Garfield blues.

 You know: 

"Two men were standing upon a bridge.
One jumped and screamed "you loose!"..
Just left the odd man holding
That Late John Garfield blues"

That is my default setting. Or should be.
If wishes were horses.
And did not make a fool of you and me both.
But what are the penalty points for that...

Jag känner mig lite trägen, är jag på väg att vinna nu, 
5000 mil senare. Men sorg söker sällskap.
Tack så mycket.
Det var så lite så.
Jag vet, men ändå.

Back in business, Part 5. Question mark.

 Praise the lord, here comes the tax-return. Som wir Schwensken bruken skojen. Tack vare Disney. Typ; nu vänder det. Roll the goddamned fucking device.
The netherlands are certainly no downers, but uppers. The wheels are soon in motion. In more ways than one, trusted scout. kimo saabe. Look for me, buddy, here I will be coming. Just behind me headlights. Tank me up. Me thank-tank will never run out. I can run on fumes alone for a long and lonely time. As proven.

HPA: Men; klicka vidare kompis, här finns ingenting att se och ingenting att förstå. Det är inte The Story of Me Life. Men å andra sidan, som bigamister brukar säga, så är tiden i sig inte dyrbar. Det går bra att slösa med den. Ett tips.
Jag dillar en gång i veckan, är det min lott här i livet. En fråga.
Mystery girl. En sång av Roy Orbison.

Det här är blommor på ensam planet. Cry softly, lonely one. Mänskligheten är en solitär. Det finns ingen annan. Det var ett unikt skott i mörkret. Och vad gjorde vi med gåvan. Om detta är allt liv som finns, är det väl lika bra livet i universum slutar med oss. Black matter matters. Cry softly, lonely one, cry softly.

Dumskallarnas internationella sammansvärjning verkar lyckas.
 

Omtyckeslagen 2.0

 Kom ihåg var du läste det först.
Ponzi-bedrägeri eller fermi-paradox. 
Än jag då, jag har i alla fall metod i min galenskap. 
(Som om det skulle vara en bra sak.)
Vem pratar jag till.
Är jag verkligen inte den enda här.

 
(Eh, jag gillar inte vart det här inlägget är på väg. Och rubriken stämmer ju inte alls. Jag hade en idé, men den gick o gömde sig. Bland all smolk på hypofysen.)

Och om jag nu hade en bättre text, varför skrev jag då den här texten.
Jag tror jag fastnade i loop. Förhoppningsvis går den loopen i en spiral så att en förflyttning sker och jag kan komma tillbaka till vad rubriken handlar om. (Att man måste tycka om).

Kanske heter det, i en alternativ värld, fermi-bedrägeri och Ponzi-paradox.
Vilket passar bättre rent språkligt.
Aber: Warum kann ich nicht so leicht Texte schreiben, das/wie ich atmen kann? (Das Kaspar Hauser narratif.)
Och vips var jag tillbaka i das loop. Help me out please. It's sunny out there, me thinks. Ja, das ist gut, das.

Jag menar: vem är bäst, Fermi eller Ponzi.. Vem får man tycka om. Fermi sprider inte direkt hopp omkring sig. Ponzi är den som uppmanar folk att pissa i byxorna på vintern, för att värma sig. Kortvarig glädje.
Säg hovmästarn, den här primordiala soppan, den smakar inte bra! Om nu livet på den här planeten, det så kallade intelligenta livet, är det enda liv som finns i hela universum, där död materia är regel och livet ett paradoxalt undantag, vad är det då som är så fantastiskt med detta livet. Det vi har, det måste vi mista, förr hellre än senare. I know I will.

Din barndom kan aldrig dö

  M, din barndom kan aldrig dö. Och om den kan det så är den ändå kedjad till din fotled. Så om den dör är du för evigt dömd till att släpa omkring med liket, överallt. Så håll den levande, åtminstone så pass att den kan gå själv. Och håll den på gott humör så att den inte bromsar dig alltför mycket. i vardagen. dårå. Ett tips. Och hindra barndomen från att stjäla dina vuxenbyxor i nuet. 
  K, mitt vuxenliv försöker strypa mig. Jag vet inte varför. Kanske är jag nollad. Men jag har flera konton. Jag använder dom som årstider. Det finns tider för varje säsong. Kanske är dom bara lånade, allesammans. Inlånade statister, med låga löner. Utan repliker, precis som jag själv. Det är en svår föreställning. Liknar mer en uppställning inför ett kommande krig, if you ask me. Which you really should..
  N, men nämn inte kriget, använd andra namn på det som händer. Och på vad vi måste göra. Det finns bara en mänsklighet. Och den går inte omkring i byxor. Ett annat tips.

Incel from hell?

 ...

Cry softly, lonely one.

Tonight and forever, lonely one....
Cry softly...

Det här kan inte vara allt...

 

Punkt.
This can't be everything. At all.

.

Or can it.
I'm guessing...it can be. But there is no blessing in a disguise. In these days it's more like a conscience in disguise. A masked marauder in the driver's seat. I found an old notebook of mine, cirka 1998. I wrote:

"semi-dispairings, a bullet-burst of those."  Wat dat mean?
I can feel it, but can't make any sense of it. Often is that the case.
My old me was such an idiot, most of the time. Disguised as wild mystery. And now my cover is blown. Not a pretty sight. I know not of any good gods. They're all pretentious pricks, secular to none.

En oändlig horisont, böse oder nicht.

 Alla andra i min personkrets är så handlingskraftiga. Tanke o handling är ett. Kosmiska self-propellers. Själ(v) har jag svårt att bestämma mig när jag ska stiga upp på morgonen. Zo bald? 
(TEXT 1)
Jorden, en oändlig horisont som sakta sveper över oss, som en sista smekning på kinden på en nyss avliden patient utan anhöriga.
Ångesthavet häver sig o rullar. Och jag: reste mig upp i båten. För mina sorger kan simma, har jag hört. Mina sorger är mina barndomskamrater. Dom hjälper mig nog. De bästa kamrater jag haft, eller dom enda, jag vet inte. Immer etwas, kumpel. Immer kumpeln, nicht wahr, böse oder nicht.

(Zeuna 2C)
*.*

Försök, strategier; gamla o nygamla.

förenkla mina beslutsprocesser?

Tärning?

Slutar aldrig bra. Och efteråt kan jag inte besluta mig för om jag gjort ett bra beslut. Och bevisen saknas. Och det är en sak som vi verkar få vänja oss vid på alla våra områden. Mer och mer. Allting blir bara ogrundade anklagelser. Ingen sanning synes än. Och stjärnorna på himlen som blänka, di äro blott drönare utan ägare. Mycket rök men ingen eld. 

Eh; flashback; jag uppgraderade mig en gång till Jag 2.0. 

Kan jag göra det igen;
dvs har jag bränsle till det. Tanken läcker ju. det märks på lukten om inte annat. Reservdunk. Lukten, kompis, lukten.

Aj, aj, jippie, detta e bara ett utkast.
(Zu bald? So bald? Warum nicht..)

insert (helan o halvan) strömmer o krister

(Men å andra sidan, slutkläm, enligt min sorgliga erfarenhet; om en väntar tillräckligt länge så fattas besluten utan ens egen medverkan eller förskyllan. Och det inte bara bildligt utan även bokstavligt. Om en nu kan blanda metaforer på det viset. )
Lite för mycket Fata Morgana, så här i början på vadå. Oh no, it isn't the russian ghost ships, it is Occam that's cutting the communication cables. As it were.
Och var det inte gamle Occam som jag såg skära av den gordiska slips- knuten. Och sen kom ingenting. Inget blod, ingenting.
Förutom en kula genom en galnings öra, som förvärrade alltihop.
Helt enligt manuskriptet. You can't make this shit up? Turns out you can.
It's the Alexandrian way. Chop, chop, queen of hearts. Chop.Chop.
The Death Clock is ticking, tik tok, tik tok. 
Tik tok, agent Starling. Tik..tok.

 

Nytt år, nya byxor.

 Men samma person. Samma wooly booly. Fast lite sämre. Jag köpte en ny en. Men den var ännu sämre än den gamla. Hur som helst; ALLTING kräver mer ansträngning när en blir typ äldre. I takt med tiden. Och eventuella belöningar blir torftigare o torftigare. Det vill säga don efter person. Tillvänjning måste alltid följa av avvänjning. Även när det gäller människor. Så kallad av-väning. Den vägen leder käpprätt. Ja, som om jag visste nånting om det.
  Idag är jag ledig. Från terapi, men även från socialitet. Det ena kanske tar ut det andra, men är det inte ofta så, kumpel.
Sofies val? Nicht so viel.
  Säg hej till publiken och tacka nej till Putifars hustru. So soon?
Toxic moron, det.

Jag förvarar mina jeans så här. För att dom ska bli skrynkliga på rätt sätt. Dvs korviga.
4 liters dunkarna använder jag till styrketräning. Dessutom är dom en vattenreserv så här i kris-tider. Smakar kanske lite spolarvätska, men hej; det smakar också sprit.

Säkerhetsvarning och motoriska neuroner.

  Pour avoir de la soupe aux choux dedans!

Et...

Aucune aube n'apparait encore, les étoiles dans le ciel brillent...
Et, comment. vieux encore.

"Kroppen tappar motoriska neuroner

När man blir äldre tappar kroppen naturligt många motoriska neuroner, vilket är nervceller som styr våra rörelser. Dessa motorneuronerna sitter i ryggmärgen och styrs av celler i hjärnan när vi rör på oss. 

För att åldras optimalt krävs det att man tränat och rört på sig regelbundet hela livet, innan man börjar tappa sina motorneuroner. Studien visade nämligen att för de som tränat under sitt liv klarade muskelcellerna att hålla motorneuronerna vid liv längre.

– Vi fann att de som har tränat måttligt under hela sitt liv, personer som tränar två eller tre gånger i veckan med olika typer av träning, hade muskelceller som kunde hålla motorneuronerna vid liv längre, jämfört med personer i samma ålder som har varit inaktiva hela livet, säger Casper Søndenbroe, doktor i muskelfysiologi och åldrande vid Köpenhamns universitet och en av forskarna bakom studien, till Berlingske.."

Goda eller dåliga nyheter?

Över puckeln, in i skog'n.

Är det utförsbacke härifrån till evigheten. 
Jag tänker på Catweazle; "Jumped in, bounced back, bone dry!"

Is that the way to do it? To, you know, handle all events in life.
(Oh no! I put a question mark in there, I thought I had banned those, buddy..)

Test text..
(Hälsningar från Aina Jotain, min bästa dagliga vän. (eller kanske mitt alter ego, jag vet inte än.)
This here is some kind of electrickety, is it. Det finns alltför mycket utrymmet runt elektronerna här. Det blir ensamt. I universum. Jag hoppas att det finns fler universum. Och att något av dem tar emot medlems-ansökningar eller åtminstone gäst-studenter. Jag betalar gärna in natura. 
Detta här är fredagen den 3 januari 2025. Och jag gör så gott jag jag kan, tror jag. Finns det rum för förbättringar. Så är jag redo att göra dem, om än ytterst amatörmässigt. För jag är inte bättre än så. Och det är inget skryt, copain. Pas de toute.  (Toot toot, Tootsie.)
Jag vet inte hur mycket ifrågasättande detta datum tillåter.

Insert jazzmusic. Sidney Bechet, Mon homme..

..

Livet på en pinne.