C'est une longueur, peut-être. (Partie 4 sur 4.)

La guerre, c'est un longueur, chères sœurs.

La guerre c'est un longueur, pas ce poste.

 Pas mon vie, eternelle.

   Pas mon fis, le nazisse.

Longueur-launch failure..

 Den fjärde missilen i Longueur-serien var laddad o tankad i rampen, men den föreföll mig missriktad i sin missaktning, så den togs ner o laddades ur. Jag vet inte riktigt varför. Kanske känner jag mig hotad själv. Koordinaterna var misstänkt nära 0,0,0.  Jag vill inte göra saken värre. Det har jag gjort förr. Och jag tyckte inte om det.
     Och har man en gång avbrutit sig, så är det svårt att sätta ihop sig igen. Men inte omöjligt. Ungefär som inne i ett samlag. Eller att skriva en dikt. Does it takes two to tangoo. But who is the other one. My old self or my new self. Neither one looks familiar. It could be my inbetween self.
    Und manchmal, kumpel, manchmal kastar orden en så stor skugga att inte ens jag själv kan se själva meningen. Inte förrän den landar på mig. Och då är det försent att göra något åt saken. Kanske är man då för evigt besudlad. Först kommer riktningen, sen, en bra stund efteråt, kommer jag själv och börjar peta omkring i de  utspridda bitarna av min trasiga själ. Kanske kan jag hitta något användbart. Manchmal.'
(Est-ce une longueur-longueur?)

Sällan är ett ord jag ofta använder.

Och sällan seglar ibland ensam bland näckros-ord.
(Och allt jag är saknar relevans, när jag kanske
bara är några rader i någon annans pågående dikt.)
Dör jag när slutklämmen kommer.
Eller är slutklämmen redan kommen o gången.
Jag tror att det är bäst att återgå till rad 1.
Och börja om. Om o om igen. 
För vad är livet annat än upprepningar. 
Det enda som är bekant är trevligt o tryggt.
I like to win, but if I don't, it's still allright.
I just gotta do it all over again.
Sayeth the Coy Buckman.

Plethora-hore.
Waddle waddle.

Sällan seglar ibland ensam. 
Ofta är en styv rorsman.
Som lutar pannan mot rodret.

Livet rinner mellan fingrarna..
Och skvalpar omkring på durken.
And the victim-cardie fits me just fine,
thank you very much... (tre punkter)

C'est une longueur, peut-être. (Partie 3 sur 4.)

 Ehh, du läser, jag skriver

alltså finns vi båda två

åtminstone i detta ögonblick..

Vi två kan inte vara alldeles ensamma i universum

Varför känns det då si do, mon coupain.

Men hej, mitt tankegods väger inte alls så tungt

som jag inbillar mig.

Kanske orkar jag ro det i land.

Om jag kan få bäringen på det

.

(Och nej, det är inte 360 grader, det har jag redan prövat, där finns ingenting. Och om jag inte har själva fan i båten, förstås. Ah, det skulle förklara varför det är så tungt att ro. Och varför båten ligger så lågt i vattnet. Jag borde kanske se mig om, kompis. Men hörnu; vems tankegods innehåller inte djävulen, i en eller annan form..)

C'est une longueur, peut-être. (Partie 2 sur 4.)

(-)

Först gick det bra, sen gick det i stå.
Vi har alla blod på våra händer.
Frågan är inte vems.
Frågan är bara hur mycket.
Och det har pågått längre än vad det kommer att pågå.

(--)

Del 2: Longueur de la coeur, etre du.
(---)
Mitt hjärtas melodi har blott två slag i takten.
Min depression rör sig som en molnfront över landskapet.
Är det en lustig koloss på fyra lerfötter.
En elefant av lera, vadande genom havet, utan att lämna
spår. Dansande av glädje, när upplösningen börjar.

C'est une longueur, peut-être. (Partie 1 sur 4.)

  Och september kom. Först med hopp, sen med misstro. Just nu är bollen uppe i luften. Ingen vet var den kommer att hamna och vem som blir stående med räkningen. Jag misstänker att det blir undertecknad, som vanligt, höll jag på att skriva, men jag försöker hålla humöret uppe. Där uppe tillsammans med den proverbiala bollen. Blir det en longueur. Ska jag min mats ur skolan redan nu.
  Men mina knän börjar kännas bättre. Tojour quelque chose, coupain.
Rehaben kanske funkar trots allt, även om det tagit misströstande lång tid.
Det är dock ett jävla slit. Kanske är kroppen helt enkelt utsliten, jag vet inte. Det skulle inte förvåna mig. Det kanske förvånade Lars Noren, men det skulle inte förvåna mig, fånen.
   Dät som förvånar mig är att ingen sa det till mig när jag var barn att det här skulle bli det normala. Dom måste ha vetat.
   Och jag har mått illa på förmiddagarna ett tag nu. Är jag gravid. Det vore väl en välsignelse jag ej förtjänat i så fall.. Men vem vet. Jag har en konstig kropp. Lätt modifierad. Ett mirakel.

Addendum nr 1: 

 Ge mig femton fina livsminuter, så jag kan tacka Guuud, som Anders F Rönnblom sjunger.  Och sen en överraskande nyhet, en gammal favorit-poet från 70 talet och Guru Papers, Bruno K Öijer, kommer ut med en ny diktsamling. "Växla ringar med mörkret".. En måste-måste-måste-ha-bok. Ey, Den såg jag inte...komma. Men å andra sidan såg jag heller det komma att Elis Monteverde Burrau skulle stjäla mina byxor. Men jag tänker att i dom byxorna blir aldrig Elis den rockstjärna som Bruno blev. Men för all del, jag kan ha fel. Det börjar verka kärlek. Banne mig, baby.

Addendum nr 2:
Kan sparsamhet rädda proletaritet, då lyckas min granne nog rädda sig. Han lever på gröt o gammal potatis, när han inte blir bjuden av sin tjej. O hon sliter o sparar o allting ska räcka åt henne o också åt den hon har kär. För han fick sparken när fabriken slog igen. Så kan livet va när man är proletär. O när maten blir allt dyrare o jobben blir allt färre o i tidningarna står recept på soppa på en spik. Då räcker inte lagren av färgtvapparater, så kan livet vara när man är rik..Kan sparsamhet rädda proletariet, min granne svarar nog numera nej. Det spelar ingen roll hur billigt man äter, när man känner sig billig som dräng o lakej. O hans fästmö hon säger att armod kan tålas av alla, om det är en delad misär, men när somliga blir feta av rysk kaviar o punsch ska man ej tiga still för man är proletär. För när maten blir allt dyrare o jobben blir allt färre o i tidningarna står recept på soppa på en spik. Då är det dags att konfiskera sparkapitalet så att rikedomen upphör för den som är rik.