De dog of death (update 3)

I met the pale dog of death today.

                      En likblekt labrador.

  Jag söker mening där ingen mening nånsin har funnits. Jag skriver meningar fulla av predikatsfyllningar och dinglande prepositioner, som den här, kommer med, dig till.

  Troligtvis finns det fortfarande koffein i mitt blodomlopp, särskilt om jag äter p-piller eller antidepressiva mediciner vilka försvårar kroppens förmåga att bryta ner koffein. Jag borde kolla med min läkare om jag upplever att jag har svårt att sova, trots att jag ju, eller du,  inte har druckit kaffe på kvällen.
  Magnus Lindberg dog plötsligt. Han var mig en slags rock-broder. En vilsen en, en känslig kämpe med integritet och närvaro. Er war ein Daseiner. Da und dann. Jetzt und hier. Einer nach dem anderen.

 Jag tappade en rödsvart handske under en promenad och under de tre följande dagarna så letade jag efter den. Överallt där jag gått. Hither and dither. Ingen dyrbar handske, ingen varmfodrad, men slitstark och greppvänlig. Och därför mig kär. Efter 4 dagar fann jag den, långt bort från den plats där jag den förmodat hade förlorat. Dingel-dangel, precis när jag nog hade givit upp tanken att nånsin återse den. Jag föreställde mig att en energisk hund tagit upp den och sprungit omkring med den, tills ägaren tagit handsken och slängt bort den, långt från all ära o redlighet.

 ...

  Och igår dårå; en ljus labrador, en likblek en, fixerade mig från långt håll och stirrade mig ihärdigt och bekymrat rakt in i ögonen, på labradorers vanliga vis. Jag sträckte fram min hand en aning och den stack fram sin nos mot den, utan att släppa min blick. Jag motstod en impuls att vända mig om för att se om hunden också vände sig om. Det hade varit mycket för mycket. Jag blev tillräckligt skakad av den bekymrade inträngande blicken. Kunde den känna på lukten att jag är döende? Isåfall är hunden mer receptabel än någon människa, än någon kol-enhet. En ambi-validerande sådan. A glove-carrying canine.
  Förträngningen blir jobbigare och jobbigare. Jag blir svagare och svagare. Gestaltens upprätthållande är ju bara en illusion, en darrig trollkonas sista trick. Transdimensionellt och ambivalent. Ergo: Dubbelt värdefull. Comme moi.

  -Vad är du rädd för, mitt barn?

  -Allting, pappa, allting.
  -Välkommen till klubben, du med.
,,,,,,,,

,,,,,,
,,,
Mina inlägg är inga skulpturer, blott experiment.
Och måste så vara. I bästa fall är dom bakhåll.
Och du vet vad jag menar.
,,