Eh, existentiell essens

.

..

Typisk morgon hos undertecknad;

Mediciner,laptop,fjärrkontroller, kaffe, sladdar.

 

..

:

Hörnu:

  Golfströmmen har tappat 15% i styrka de senaste 50 åren. Ett faktum som har betydelse för oss här i skandinavia. Men ingen verkar orolig, konstigt nog. Kanske har vi nog med ångest just nu. Åh, nej…

Vi har ju golfströmmen att tacka för att vi inte har sibiriskt tundraklimat. Men vissa forskare säger att även om den upphör, så kommer vi inte att få det kallare här uppe, därför att den globala uppvärmningen motverkar en eventuell nedkylningseffekt. Resultatet kanske ”bara” medför att vårt nordeuropeiska klimat kommer att bli mer instabilt, med extrema svängningar mellan värme och kyla och mellan torka och nederbörd.

Andra forskare tror på en kedjereaktionseffekt där en kallare Nord-Atlant kommer att innebära att uppvärmningen av Arktis kommer att vända till en långsam nedkylning och innebära början av en liten istid. Hoppas kan vi alltid. Aber Schadenfreude kommt hierher, denke Ich.
  Dödslinjen för deklarationen närmar sig. Åh, nej – budget-ångest..

Sommarväder och jag har vinterdäck på. Åh nej, polis-ångest.

Bilen obesiktigad. Åh nej, mer polis-ångest.

Två tredjedelar av månaden redan svunnen. Åh, nej, tids-ångest.

Utvecklingen i USA är typisk. I hela värden blir det mer och mer affärer och mindre och mindre solidaritet. Girighetens ensamhet breder ut sig.

Men alla ska vi dö en dag. Alla andra dagar fram till dess ska vi leva.

Alla andra dagar efter det ska vi vara döda. Att dom döda dagarna är flera spelar ingen större roll för omgivningen, i varje givet ögonblick. Vi lever ändå mest i deras huvuden, som skruvade, fördomsfulla, förenklade, fördummade versioner av oss själva. Både som ofödda, levande och döda.

  Sanningen mellan våra riktiga jag och våra uppfattade jag ligger inte nånstans mitt emellan, för vi kan inte se skogen för alla träd som står i vägen. Våra riktiga jag lever i en helt annan dimension. Som i våra internet-moln. Som i tecknade filmer där ett litet åskmoln följer en olycksfågel överallt. Och vi skrattar aningslöst åt en stackare och fattar inte att det är vi som är stackarna här. Sjung i kör.

Åh nej, existentiell ångest åckså.

  Jag föddes med en tickande bomb i huvudet och jag saknar mig själv, kom snart tillbaka, är jag snäll. Jag behöver lite sällskap här i mitt esoteriska hålrum, vilket skulle behöva dilateras. Men det tjänar väl inget till, rummet är väl elastiskt. Jag får väl inte större utrymme för det. Tomhetens kraft vinner alltid till slut och krymper oss till ingenting. Tomma skall vi åter varda. En hopskrumpen gammal ballong. Allting annat är en temporär interferens.

Är det inte Fingal Olsson som sitter här? Jovisst.
Han har gjort en ballongsprängning.

Ordspråk nummer 52: Grävd grav gapar efter kistan.

 ..

...
Kom snart tillbaka.