Ohne noten, ohne bemerkungen :)

Igår besiktigade jag min gamla bil;

Detta är vad man kallar blankt papper. Inga påpekanden, inga anmärkningar.

**

Och helt orelaterat till ovanstående; en dikt från min Biskops-Arnö-period 1975:

Dödaren av hopp

ÖGAT ÄR EN INJEKTIONSNÅL GENOM vilken

INNEhålLET I VÄRLDSSPRUTAN

TRYCKS IN I hjärnan –

ÖGONnålsINJEKTION

EGGEN AV en mycket kylig skapelseröst

skär rent och klart genom en perfekt sol

Avslöjar Drottningen av INTENSITET

som sover i den ändlösa tomheten

Där DÖDAREN AV HOPP

utför sina örnvindsflygningar ovanför det hela

Långsamt, hans störningar ned längs ryggraden,

störs allvarligt den perfekta balansen

mellan de uppbyggda bilder av hallucinationer

  som jag väljer att ha

Projicerade, de är mina egna - så låt mig behålla dem

Men ett vredgat kvinnoansikte,

oförklarligt speglat i fönsterglaset i den stillsamma eftermiddagsbussen hem,

satte skräcken för obegränsad galenskap i mitt huvud

I MITT HUVUD håller jag lektioner i VANSINNE

Och föreställningen att bekämpa eld

i mitt hastigt dunkande BLODOMLOPP

är inte alls mitt val av slag av smärta

Håller mig till min kropp, det ger den slutgiltiga känslan

Allt jag rör vid, bränner mig

med sina grymt klara färger och berättar erfarenheten:

RENA döden, för själarna, är fullständig

hela ALLTET är odelat

och allt är jag

Som sanningsenligt leende drabbar med dödande totalitet

Vet: Allt är en fråga om valt beslut

Det Reinkarnerande Enda sinnets Själavandrare i absolut kontroll

som jag ibland berör

med min fingrar av stilla brinnande glas

Så, med ett slutligt erkännande av

Människoensamhetens Blodpulserande Tystnad

som en våldsam linje av brutal kraft

vitnande tvärsöver den isblå himlen

Undkommer du din smärta~

I mjuk vit fågelskepnad

Den uråldriga KÄRLEKSFLYKTEN  

 

 

***

Och helt orelaterade till ovanstående (kanske); 

En animation från 2016: Upplopp

Den gjorde jag som en illustration till Det Mörka Flödet. It never stops.

I lodjurets timme

Att det varit tunt med text di senaste dagarna är en service till läsarna. Ni måste ju ha lite tid till att läsa ikapp alla di här 60+inläggen. Det finns mycket pärlor kvar på strängen. I alla fall i teorin. Och tänk på att det kan komma frågor om vilket inlägg som helst på nästa prov.

Eh, fast kanske är det inte så mycket pärlor, som sura rönnbär på snöret. Eller sura druvor. Fråga räven.

Det här är ju old school. The quick brown fox jumps for the sura rönnbärs, but misses out.

(Eh, fast kanske har jag bara befunnit mig i lodjurstimman lite väl mycket och inte haft tid att, eh, tanka upp bloggen med food for thoughts.)

**

Det sägs numera att universum är veckat. Vackert plisserat, om du så vill. Och vi lever i vecken som små smutsiga löss i ett klädesplagg.

C’est tout, mon pou-pou.

***

Igår blåste det mycket under min dagliga ensamma vandring. Här en artsy-fartsy old school gif animation som jag gjorde igår. Som visar viss rörelse där på toppen av kullen. Imitation av liv, om du så vill. Där vi bor.

Jag  s k u l l e  kunnat filma i HD och lägga upp en video via youtube, men som sagt, det här är old school...

Commes moi, n’est pa?

Fotnot:

Lodjurets timme är en litterär (och pretentiös) referens till P O Enquists pjäs med samma namn från 1988. Där använder P O uttrycket för att beskriva en timme, den 25:e timmen i varje dygn, som ligger utanför den vanliga verkligheten. En timme som bara lodjuret kan komma åt. En extra dimension, om du så vill, där vad som helst kan hända.

Dänna härninga bloggen försöker ibland öppna fönster in denna ”timme”.

Men kanske är det bara jag som ser utrymmet. Kanske är det inte ett fönster en öppnar, utan bara e-e-e-ett försiktigt kikande bakom ett skynke framför en gammal dammig... spegel. Ett skrynkligt veckat gammalt skynke med löss i.

Innis

RR-dagen dårå

Tjohoo.

Åh här kommer inlägg nr 60.

Inte min födelsedag, men en slags bemärkelsedag ändå, liksom, alltså, i princip.7 år sedan RR.

Vanligtvis ”firar” jag med en princessbakelse och vin, men idag infaller dagen på en fastedag och förresten känner jag inte för att ”fira” heller. Gjort är gjort. Det är som det blev. Bytt är bytt och kommer aldrig igen.

Woo-Hoo. Boo-Hoo.

Denna långa dags färd mot natt – fyllde jag mig. Krånglade mig upp och hade mig. Sent omsider kom jag ändå iväg på min runda. Det var alldelelelels lagom temperatur, med sköna kalla vindar och lite soldis.

Det finns många höga träd i reservatet och så här kan det se ut om en tittar upp mot himlen:

Lite längre bort kan man skopa upp absolution för sina synder direkt ur en blå plastlåda:

***

Här min översättning/tolkning av sången Evangeline av Emmylou Harris:

Text Lyrics Typ Tags

http://youtu.be/Gg9Garl_yYY

Åh, Michelle min vän

Å, Michelle, min vän,

åren gick så fort

Ibland det verka’ som

varje vägval ledde fel

Men sen nya chanser kom

efter varje bro du bränt

Du slösa bort en del

men vann trots allt ibland

Men fanns det alls en chans

att rädda dig nån gång

Först när vi fick veta allt

det blev så plågsamt klart

Åh Michelle min vän,

du fåfängt sökte runt

efter sinnesfrid och lugn.

Din låga flämtar svagt

i natt så mörk och kall

Blott synlig i en svart,

svart, stilla öde natt

Å Michelle, min vän

Å Michelle min vän,

du saknar din familj

Var natt så hård och svår

som du sen lämnar kvar

som uttjänt, torkat skal

Var morgon äntligt fri

från samma mardrömsvärld

Du verka alltid stark

hur skadad du än var

Du hade alltid ord

Det var din fiende och vän

Men ingen plats nånstans

du fann att kalla ”din”

Och ingen tänder ljus

som visar vägen hem

till landningsbanan, den

Åh Michelle, min vän,

En fånge i dig själv

Frid o frihet vill vi ge,

till dig Michelle,

vår vän

Åh Michelle min vän

Så stark du ändå var

Du fortsatte din kamp

fast ingen titta då

Rond efter rond du gick

och stod till slutet kvar

Men bilden av din värld

förblir en sorglig syn

trots allt som du haft kärt

och älskat allra mest

Så blir din natt så lång

med spöken i din säng

Åh Michelle, min vän

I varje ensam mil

finns spåren av din gråt

Upp på en öde strand

du nu stilla flutit upp

Så trött av ständig kamp

och inte längre ung

Å Michelle min vän,

Din röst så klar, men skör

Jag blundar hårt och hör

din sång, Michelle, min vän.

Utsöndringar och besudlingar

Väldigt behaglig nordlig vind idag. Nästan cirka 10 grader svalare.

På natten fick jag lite gallhugg, för jag åt välan lite för mycket igår, ett ganska vanligt fenomen dagen före fastan. Kroppen försöker väl ladda upp antar jag.

Vaknade tidigt, med antydan till hjärtklappning.

Men prollen sen gick bra den. Prövade att jogga uppför störtloppsbacken, för första gången i år tror jag. Det var faktiskt inga problem. Och hjärtat protesterade inte heller. En får va gla för det lilla här i världen. I haven’t been sick yet, woo-hoo!

And the quick brown fox jumps over the lazy dog.

Sour, said the fox.

Men utan surhet - ingen sötma, det brukar jag i alla fall säga till mig själv när jag känner att jag utsöndrar bitterhet i världen.
Jag vet inte riktigt vad jag brukar svara mig själv på det, antagligen ingenting.

Sa räven.

Vi går som klockor

* (Del 1)

Måndagen kom och gick. Passerade rakt igenom min skalle utan att lämna minsta spår. Jag kom inte ens i kläderna. Försökte inte ens. Inte för att det spelar någon roll. Det viktiga är vad en… tänker. Haha.

Den enda som störde mig lite grann var den uteblivna bloggningen. Inte för att det spelar, heller. Precis som när en trär upp pärlor på en tråd, så syns det inte i efterhand när en pärla tappas, nästa pärla fyller ändå ut utrymmet. Det blir inget hål i raden.. Bara hål i huvet. Precis som när en människa dör, så blir det de facto inget håål i den fysiska verkligheten. Ibland inte ens i den metafysiska verkligheten. Vissa av oss kommer så att säga bli hittade innan vi blir saknade. Trollen. Uppspolade på stranden, ingen visste ens om att vi var ute och simmade i det jävla havet. Havet "jag" och stränderna "ni".

** (Del 2)

Idag tisdag ryckte jag väl upp mig lite. Och sparkade igång den gamla autopiloten. Tog en tidig prolle för att undvika den värsta hettan. Uppe på kullen mötte jag en gubbfan som känner igen mig och därför tvingas jag  hälsa på honom. Nu hann han kasta ur sig en hel mening i det korta mötet: ”Vi går som klockor, du och jag!”  Hehe.

Jag kissade sen i skogen bakom en buske. Inte för att jag behövde, mer som en bekvämlighetspiss liksom. Kände mig döende. Kanske hade jag pissat ut min själ. Den absorberades i så fall snabbt av den torra marken och efteråt syntes inga spår av mig. En föraning. En metafor?

När jag sen kom hem, undvek jag att sätta mig ner, utan hämtade bara min pårtmånäää och drog ner kepsen lite till och …. gick ut igen. Jag körde omkring lite i stan med min coola bil innan jag handlade. Jag hade egentligen på agendan att fixa lite med bilen idag, men såå mycket energi hade jag ju inte.

Så här såg det ut vid en korsning, nästan normalt:

Så här såg det ut vid en järnvägskorsning:

 Häggen blommar och doftar starkt, både här och där. Dom nygräddade @-bullarna doftade också starkt och gott, därinne i bilen. Jag har mina stunder.
Egentligen längtade jag inte tillbaka, utan mer som:

I went out for a ride and I never went back

Like a river that don't know where it's flowing

I took a wrong turn and I just kept going

Everybody's got a hungry heart

(Bruce Springsteens Hungry heart.)

Men jag åkte ju till slut tillbaka - varifrån jag kom. (Tillbaka till stjärnorna.)  Dagens uppdrag slutfört. Den tredelade Expeditionen lyckad. Agenten oskadd. Safehouse. Ignorerade migranterna.

Men dagens låt i bilen blir varken Bruce eller Kjell eller Laleh utan Lacy J Daltons Black Coffee. ”No good news in the news this morning”. Den dunka på tungt och deppande. Den gick som en klocka.

Another Pleasant Valley Sunday ¤

2016 05 08 Another Pleasant Valley Sunday

…here in status symbol land.

(Tänk så gammal en är, när en kommer ihåg den här låten från 1967.)

De Monkees. Rökrutor, bellbottoms och träskor.

De va en riktig sommar söndag, idag med, dårå, grillvätskedoft och skrikande barn.

Jag led dock ej alltför mycket. Av vädret.

Hygglig natt, drömde ej om nazister.

Händelse nr 1:

Lämningar

Ty den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har.

**

Så jag vandrade vidare och försökte ruska av mig obehagskänslorna. Snart stötte jag på en obeslutsam katt.

Händelse nr 2:

Rov för motstridiga känslor

Den såg på mig och jamade, så hen var inte alldeles förvildad, men när jag gick närmare, drog hen sig undan. Kanske lite som jag, skygg för människor, men längtar ändå efter kontakt. Rov för motstridiga känslor.

- Vad är du rädd för, katt?

- Allting, människa, allting.
***

Alla som kommer måste också gå till slut. Som gäster på ett party.

There you go, typ.

Och klimatet, kompis, klimatet… Vi människor är gästerna som snart måste gå från det här partyt.

Och vi skandinaver är ju ättlingar till Europas avskum, dom som ej fick plats i den varma och sköna södern, utan som tvingades längre och längre norrut, där ingen hygglig människa ville bo och slita ont i mörker och kyla och bitterhet och ensamhet ända in i skelettet.

Nu är det plötsligt det gemytliga och sociala söderns folk som söker sig till dessa kalla och ogästvänliga och ensamma breddgrader. Ödets ironi. Och så har dom fräckheten att tycka att vi inte tillräckligt varmt välkomnar dom upp hit. Att vi behandlar dom som andra klassens medborgare. Som... avskum. 

Right, here in status symbol land.
****

Mig, själv och jag; se här, vi är tre stycken redan. Duger inte sällskapet?
Vi åt en rejäl middag tillsammans vi tre. Inte ensamma alls.

Till förrätt en maffig knogsmörgås, till huvudrätt fläskläpp med stuvad fotsvamp, till efterrätt en saftig lårkaka med inbakade kånkelbär.

Kvällens underhållning blev att titta på centrifugering.

Någon av oss, minns ej vem, tyckte sen att sköljmedlet luktade för starkt. Men vid det laget var det ju inte mycket att göra åt saken.

Birgitta, om du läser det här, kom tillbaka, allt är förlåtet. Kom över till den mörka sidan, jag har gjort potatismos.

                          Love, Lynx