Allerdings etwas weniger, kumpel.

 

Nu kom juni-tåget. Jag steg på. Med hjälp av en blå domkraft från Biltema. Det blev min biljett. Ett sätt att klara tillvaron. Att höja mig över min medfödda nivå. How high the moon. Very high.

1.  Drive my car. Longur timur.     
    Jag fick feeling. Gosse va ja fick feeling, utropstecken.

2.  Driving miss Lazy. I.E. me self.
     Jag kör bilen, ok, men kanske är det mer bilen som kör mig.
     Bil-villkor, typ.

3.  Hairy scary secret business. close shave, but no blood. Jag undrar hur jag tar mig ut. I värld av främlingar o fiender. Både uthemska o inhemska. Det sägs att själv är bäste dräng, men jag vet inte, jag. Den drängen är nog ännu latare (läs räddare) än jag. Vem kan trösta drängen. Kanske Ulla-Britta Stenström, om hon lever ännu. Vi blev osams när jag stal hennes byxor. Var det verkligen så oförlåtligt.  


Insert intro Good Boys..

Det här inlägget slog mig i efterhand med häpnad.

 Och jävlar va ont det gjorde! I byxorna. Dom stulna.

Jag gav "apan" en "banaan" i alla fall. I utbyte fick jag banaanflugor o en känsla av missfirmelse. Var det ett tve-eggat-svärdshugg som kom.
 O gick. O lämnade ett symboliskt ärr. I underlivet. Eh, sedan en gammal pojkvän, som aldrig var en pökvän, därtill alltför perifer, skickade ett mail med dumt innehåll. Aja syftningsfel. Men jag är lite berusad nu.
O ganska hopplös om du vill veta. Jag trasslar ju in mig i symbol-trådar, som inte leder nån vettig vart. Men som sagt: Allerdings etwas weniger,  kumpel. Ist es nicht immer so. Immer etwas. Stillebensraum.
Det finns eh ingångar till mitt hjärta, jag min idiot, trodde att dom var fullt synliga, flera av dom. Dvs ord att yttra, ljud att höra, men jag fumlar i dunklet här. Klarspråk är ju inte mitt första språk, det borde stå klart vid det här laget. Mitt gistna livsskepp hade en gång en kapten, en viss kapten Gamlodasty, som hade en mössa som såg ut som ett torrt höstlöv. Jag saknar kanske kaptenen. Men jag var ung då. Seglatsen hade inte riktigt börjat. Trodde gott om folk. Inte för att att jag nu tror ont om folk, inte alls. Det är väl mera att jag inte tror på existensen av folk. De verkar vara bara jag, allihopa, innerst inne lika till förbannelse. Ytterst ute skickligt förklädda. Hjärtlöst hjälplösa. Eller kanske mera hjälplöst hjärtlösa. Vilket som skulle vara värst  punkt punkt punkt det vet jag inte. More of the former, less of the latter. Just guessing here.
[VSB] 

[WTLB]

Illusion o unison, the final chapter.

Words to live by:  Your trousercuffs are dirty, and your shoes are laced up wrong. You better take off your homburg, 'cause your overcoat is too long..

Ock, ock;  en kastvind ryckte i min långa rock o kastade upp min dörr mot min oskyldige grannes dörr. Men vad bryr sig en vind om förbud, som gamle Hjalmar Gullberg skrev. So kiss me, baby, storm is coming. Folk dör. Har det redan börjat. Förfallet. Civilisationernas upplösning. Fröet såddes för länge sen. Vi märkte det inte. Kaffet blev dubbelt så dyrt. Barnen blev yrkesmördare. Världen håller på att tippa över. Åh, du vet väl vad som händer. När det vääl börjar luta, glider allt över åt den dååliga sidan av flotten o snabbar upp viktförskjutningen. It's all downhill from that point. Saker kan inte glida uppåt igen, av sig själva. Vi måste putta opp dem. Inte vara personer som puttar andra personer ner. Som i den John Prine sången.


Ja hyvää päivää, kirvesvartta!  (the preloaded proprietaire)

Ta soeur precaire.. avec neufcent aero... sans larmes

-pas moins que ça....

  Jag borde använda min instinktkniv oftare.  Den skär oftare rätt än fel. Men ibland, kumpel, ibland går det för fort. O det som en gång är bortskuret är borta för tid o evighet. Det blir blödande dödkött. 
Själv är jag också alltså 25% dödkött tror jag. Inget rekord där, varken högt eller lågt. 

Also; Red means run, son, numbers add up to nothing.
Drive on.
Addendum: Det finns så mycket ord o så lite innehåll. Det är tomma tunnor vart man sig i världen vänder. Men i den här bloggen finns det så mycket innehåll o så mycket oro på köpet, men som bara skymtar fram i revorna av rumtidsväven. Ingenting går nånsin förlorat, det är mänsklighetens sorg. Bortom händelshorisonten stupar det brant utför. Så nära o så totalt utom räckhåll. Allt som en gång funnits finns kvar i all evighet oberoende av mänskliga minnescellers existenz. Det nya liv som föds påbörjar omedelbart sin desintegration. Dödens frö är sått redan dagen före livets frö. Eh, thank you sir, can I have another. Just stop writing now, please.  Quota completis. Överrock på, kompis. Det blåser generöst där ute. Men det finns ingen unison illusion. Vi ha alla vår egen personliga illusion. Det finns en särskild plats i helvetet för oss alla, finns det. Åh, vi är redan där. Vi har bara inte förstått det än. Ett tips: det blir aldrig bättre än så här, kumpel. När det gäller dig som läser det här, det blev aldrig bättre än så där. Även förändringarna är konstant. Här som där. Synder o besvär, alla kalashnikov-kamrater. När blev demokrater ett skällsord. Det var i skymningen när antidemokraterna tog på sig den demokratiska överrocken. I mörkret blev sen alla "katter" grååå. Och ibland blir jag en semantisk bandit, som stavar fel med flit.  Vilket en uppmärksam läsare redan noterat. Men det var inte jag själv. Redan som barn distanserades jag. Jag hamnade så långt bort att avståndsmätaren slog i botten. Jag hörde ljudet men förstod inte vad det var. Förrän nu. Snacka om efterklang.
Lika barn leka bäst. På gott å ont. Från långt håll. Med eller utan handklovar.

 

Det finns gåtor i ditt inre.

Som du inte känner till...
 

La donna e mobile! Pronto?

( Ännu ej skrivet. Men tänkt. För att klargöra; att den här donnan är mobil, betyder att jag åter är bilburen, om inte ungdom, så ålderdom i alla fall).

Visserligen fick jag sen anledning att bittert ångra detta, min bilburenhet, men va fan. Det måste ju jämna ut sig. Vinna lite, förlora lite. Vin o jang.

Doorbanger-day. Et elle. Men jag säger som Frank Zappa sjöng på 60-talet.

"Hello dolly! Bap-bap rocknroll!"
Just som, just som en trodde att en lärt alla läxor i livet, så kom en hård läxa till. Det räcker inte att leva i nuet o vara allmänt uppmärksam på ens egna rörelser i begränsade områden. En måste också hålla koll på vind, vindriktning o vindstyrka. Note to self, baby: Everyone is jesus. So; so am I. Pronto, que parle?
Christos? 
(Hej, det blir inte bättre än så här. Vilket skulle bevisas. Eller bevisa sin egen existens, på nåt sätt.)

Everyone and Jesus Ver 33

'

                      GULA GUBBEN

 

Charles Manson, Jesus o Muhammed

 

Det här är bara kulturella yttringar alltsammans, kumpel.  Notera att jag bara behöver lägga mig med paddan så hoppar grodorna ut på bloggen direkt. Jag söker efter metod i min galenskap. Jag läste en gång att det är bara en viss personlighetstyp, o ingen bra sådan, som tittar på sitt bajs i toaletten innan den spolas ner. Inte för att jag tycker att den här bloggen är min toalett, långt ifrån, men ändå. Jag tvivlar ju på min personlighetstyp o söker efter metoder, icke-galna sådana, att hitta min rätta typ. Ett enklare sätt att vara än det här. Men det är som att fråga sig: Vad ska vi ha för skor när till o med strumporna klämmer. O jag frågar mig själv på högsta allvar, o jag menar det verkligen, varför har jag fastnat i åsikten att man inte ska behöva sätta ett frågetecken efter en "fråga".  Det ska framgå av själva meningen. Frågetecken är för imbecilla idioter med mobiltelefoner. Precis som meningen med livet borde framgå av hur vi lever det, inte vilken emoji vi vill sätta på det. Eller efter det. Punkt eller komma eller va..

Generation Z står för Zombie. Jag längtar efter sheriffen i The Walking Dead. Är det bara nostalgi, kumpel. En förtvivlad nostalgi med skygglappar. Note to self  Kanske går det att sluta med skiljetecken helt o hållet o säga text is king för i en bra text ska inga barnsliga skiljetecken eller dumma små symboler behövas punkt punkt punkt mellanslag mellanslag nytt stycke tack

Wherever you go, there you wither. There's no shoe-in for you (me)

Ock, Maj kom. Avec farine pure.

 Men den kom inte hårt som wagnerryssland. Eller galet som trumpland. Maj kom som en sond från yttre rymden, nästan från nästa galax. Det finns liv på andra platser, åtminstone i tiden. Aldrig mötas dessa.  På vissa ställen i min lägenhet finns det kanske liv. Men vem var det som sa att icke-liv är också ett liv. Det kanske var jag, i ett interkontinent meddelande från förr. Ett tecken, kanske, på att liv bara finns inom mig.

Typ: "Gör så här."

Note to/from self:

Hur svårt kan det va?

   Jävligt svårt, om du frågar mig. Det finns någon i min närhet som krånglar till det för mig. Det är "Den Avundsvärde". Även kallad 
"The Adjustment Knob". Ya had your Head exam, huh?

  Och/men allting har sin tid. Men korven har två. Dom kallas "Antingen" ..o.. "Eller". Men bägge har klipp o klistra som hobby. Du vet vilken generation jag menar. Inte min i alla fall. Jag tillhör die Klapp und Klang Generation. Redan som barn fick jag lära mig att inte vara slapp o inte bang. Detta har jag också lyckats undvika. Vilket kan läsas på dessa rader. J'ai de la farine pure dans le sac, n'est pas. Don't let the bastards grind you down, typ. (like they did me)
  Jag lärde mig av en Ulf-Lundell-sång, att samvetet måste tåla några skott. Jag vet inte vad det betyder. Av en John-Prine-sång lärde jag mig att: "C'est la vie, says the old folks. It goes to show you never can tell."

  - Generation Z säger: "Generation A-Y är passé." 
Allmänläkaren säger: Min generation var åtminstone generell, det kan man inte säga om dagens ungdom. För dom är mord bara ett påhugg, vilket som helst. Liven är självlevande numera. Förprogrammerade.
Själen ingjuten i armerad betong. Den måste ju tåla nåra "skott", baby.
Avec farine pure...
Pax vobiscum.