Opererade bort en åldersvårta som satt i halsgropen. Kvar blev ett runt, blödande hål. Ser ut som om jag blivit skjuten. Och kände mig som om jag förtjänat det. Will it be a good ridness or the start of me demise?
Eh; kylspray, rödsprit, eltejp, björntråd, snabbförband o rakblad.
Mycket skrik för lite....(bom)ull. But; me demise started at birth. Or at conception, or even earlier. From birth it's all downhill.
Modern forskning ger visst vid handen att det inte finns en "kärna" inuti oss som är vårt egentliga inre riktiga jag. Det finns flera. Så; när vi, t.ex., gör ett fel, ett dåligt beslut, ett omoraliskt, då kan vi inte säga: "Det var inte mitt rätta jag som gjorde detta." "Jag är inte sån, egentligen.." Men det är vi visst det. Ett av våra olika jag är bevisligen just precis så hemskt. De skizzofrena har mer rätt än vad vi/de vill tro. Ett av mina jag (inte Irene) växte aldrig upp, utan åldrades bara. Har jag skrivit det här förut. Börjar jag bli glömsk. Glömska kan väl vara en välsignelse. (Fråga - kolon)
Måste väl till slut spräcka den smått förargliga siffran av 600 inlägg på denna, vad man nu ska kalla det, blogg. Hur står det till med mig. Läget är hopplöst; men inte förtvivlat, som jag så skämtsamt och fyndigt brukar uttrycka mig i min stappliga konversation med min själ. Och jag. Och för mig själv. DVS med mitt själv. Fullt av vätska. Som. sakta. sipprar. ut.
Letade efter tecken på att golfströmmen är på väg att kollapsa. Och fann det.:
Och hur det nu kunde bli så här är svårt få grepp om. Mina verktyg är alldeles för små. Och min vagina är en återvändsgränd. Ingen golfström där, så att säga. Den har redan kollapsat. Istiden har börjat. Den här bloggen är min sista vers. Men jag slutade ju sjunga för längesen. Säg hej till publiken.
Jag vänder medvetet ryggen till ljuset och stirrar in mörkret av min egen skugga. Där hittar jag ju ingenting som jag kan göra nånting med numera. Förr kunde jag hitta.. anekdoter därinne.. och animerade självkänslor. Som jag modigt drog ut ur svärtan och modellerade till figurer. Kanske mina egna avartade avbilder. Thank you. Lever jag utan min skapare. Eller är det skapelserna, påhitten, inbillningarna, som har skapat mig och är det dom som blir kvar när jag försvinner. Dom som står kvar på scenen och bugar för applåderna. Som ett slags teatersoldater i min egen armé. Men det kommer. Inga nya vindar. Från soldater. Varken förr eller nu. Varken före eller efter att hoppet försvann. Arvet bestod av själva mörkret i min fars kista. Det mörkret flyttade jag in mitt hjärta, jag hade inget annat hålrum. En rapport från en ruin i rörelse. En gruvlig ruelse, kamrat. Mais; ce n'est pas mon mérite, monsieur.
Ack käre vän, du
verkar så besviken Men det leder många
vägar bort från fantasin Och den
solglasögonsprydda romantiken är sedan många långa
år förbi Det kom ett brev från
andra sidan horisonten att både öst och väst
har stängt igen Och det dog en Jenny
Lind där borta häromåret Och det är tyst på
bron vid regnbågen
Ack käre vän, du
sörjer romantiken Men missar tidens
hela elegans Det måste vara svårt,
mitt i trafiken att söka fantasi från
ingenstans Du ser den nya scenen
som förstenad där ingen önskar leva
som man lär Du skriker ut att
dagarna är sena men klassas som en
grå reaktionär
Ack käre vän, du
kämpar med repliken Men vinden motar bort
ditt tal Nej, käre vän, ingen
fattar piken om sabotören på en
piedestal Du verkar trött på
nonstopens teater Fast nya tider säges
vara här Nej, inga nya vindar
kommer från soldater Ty de bara är som
alla andra är..