Oumuamua

**///~

Eh;... saker som gjort avtryck i den proverbiala geggamojan, kanske fossiler, kanske passagerare.

1.

Den cigarrformade interstellära asteroiden Oumuamua som just nu (2017) passerar genom vårt solsystem.
 

..

Skulle kunna vara ett rymdskepp från en fjärran galax, miljarder år gammalt. Kanske fossiliserad, kanske mörbultat av passager genom meteorbälten. Hur som helst en besökare från yttre rymden. Asteroider brukar liksom vara mer runda i formen. Aliens: Säg hej till publiken.

2.

En dikt av Eva Hallor: 
Om passagen genom året och livet, en gång för alla..
"Vi äga blott vad vi minnas kan."

..

3. Min passage över frusen åker, in bland solbelysta träd.

..

4.

The mad Madsen. The final passage.

Video. 

("..viktigt att minnas att vi inte lever för evigt.")

 Iskallt. Den sista passageraren.
///''

Fram emo, fram

Incoming: Skapelsesvar

2017 12 09 Incoming: Skapelsesvar

Black holes are like opinions. Every galaxy has one.
(Stickin' it where the sun don't shine, as it were)

"Jag vill kunna sova på nätterna."

Jag vill slippa att hemska villvarelser kryper in via en reva i rumtidväven..

(Di nine hounds of fate are sniffing me out; as I... type these words...)

Men vi ramlade försvarslösa in den fasansfulla månaden December.

Eller som jag så skämtsamt brukar kalla den: Det Sämre.

Jag har mina egna ironiska namn på alla månader och alla dagar. Och alles klaar herr komissaar.
Och dagarna är fulla av distraktioner och dissaktioner. Alla följda av sina egna diffusioner.

Som den här: Världens sötaste dödskamp!

Ett typiskt tidens tecken kanske. Man måste skratta.

Aber immer etwas, böse; Kaiser, Zöze.

Also: Tungsten carbide drills is something they use in coalmining, father.

There's naught wrong with gala lunches!

Så:

Lonesome George
is dead.

Allez les blues

Det får ju inte gå en hel månad utan inlägg; för vad det är värt.

Eh, frukost för mästrare...

Kaffe Pressiado, tunnbröd Sarek, chark och ost. Ej fyllande.

Jag lyssnar mycket på George Jones. 

Country-klagande och självömkande.

Marginalen e mager.

Och: 

I am not an animal.

:.:

Salvatore Mundi

Frostnät

En sista hälsning

innan november bryter sig in.

“When the night falls, it falls on me.

When the day breaks, I’m in pieces.”

T-Bone Burnett.

Men man vänjer sig.

Immer etwas, kameraden.

Hälsningar från en dödsryttare

2017 10 20  ....
Nu har vi den vår di svage kalla höst. Vi starka kalla den vår. Den skiljer karlar från kvinnor. Vuxna från barn. Nycklar från lås. Och jag vet inte om jag trött för att jag är deprimerad, eller deprimerad för att jag är trött. Troligen är det väl en växelvärkan i en ond cirkel som snurrar så snabbt att centrifugalkraften håller mig fastpressad och orörlig mot väggen av cirkel. Dödstunnan. Fast kanske visar det sig vara att jag är som 50-talets dödsryttare, dom som körde motorcykel runt, runt på insidan av ett stort metallnätsklot.

Living our lifes inside a Globe of Death, of our own making.

.

  Kanske är det sköldkörtel, kanske blodsockret som numera är nere på rekordlåg nivå, under det hälsosamma intervallet av 31-45.

Kanske är det bara någon av de andra hormonerna som styr våra liv och stjäl vår fria vilja.

  Men liten tuva har också öron. Och över denna tuva snubblade vi in i Oktober. Detta året har gått vansinnigt fort. Något måste hända i den här överlastade båten. Något måste lämna.
Jag kan visserligen vältra mig i offerkoftan, i offersoffan, sida upp och sida ner, nemas problemas. Men är det produktivt? Jag vet inte. Fast jag borde nöja mig med att inte vara kontraproduktiv, tror jag. Kanske är det den insikten jag väntat på. Eh; Fast att vara kontraproduktiv är väl också en form av produktivitet. Fråga gamle grävlingen Ulf Lundell. Och även gamla tanter kan ha massor av rock and roll i sig:

Cordell Jackson!
(Med sin svenska Hagstöm-gitarr och allt)

Nattsudd i åminnelse, 

Svante Grundberg: Hej, 

Björn Wallde; Hej.
***
En annan, sorgligare, åminnelse:

Ally Lee Steinfelt: Grymt mördad. Ännu en i raden.