Sans confort, je déclare. Partie # 1:Loaf of Death

1.

2. Det finns 6+ miljarder människor på jorden, + några i omloppsbana. Och ingen av dem kan ge mig någon tröst. Och jag kan inte ge någon av dem någon tröst, alls. Vad är oddsen för det, Persbrant? Men vi är raskt på väg mot en befolkning på 10 miljarder. Kanske redan år 2040. Kanske någon av dessa nya 4 miljarder kan trösta mig?

3. Den enda tröst jag har numer är skit-mat. Det är ju lite sunkigt. Minst sagt. Trösten gör mig sjuk och tjock.
I går åt jag chips o honungsrostade jordnötter.
Idag betalar magen priset. Trösten finns bara innan jag börjar äta. Lite medans. Ej efter. Aber; immer etwas, leute. Immer dimmer dummer etwas.

4. Tur dock att jag inte har funnit minsta tröst i alkohol eller andra droger, eller sex för den delen.
Då hade jag varit ännu värre ute. Eller bättre inne.

5. Men om en skiter i vasken löser det sig. Till slut.
Roulette. Tourette. Illa insett.

6. Men å andra sidan kan jag inte heller ge någon annan någon tröst. Jag har aldrig lärt mig hur det görs. Jag skolkade väl från dom lektionerna, jag vet inte.

7. Jag minns inte min spädbarnstid. Kanske fick jag tröst då, när jag var ledsen eller skadad. Eller var det bara mjölk jag fick?.
Kanske var jag aldrig ledsen eller ensam som barn, eftersom jag inte minns hur det känns att bli tröstad. Jag vet inte. 

8. Bara extreeem självdisciplin har räddat mig, hittills.  Nu börjar min autistirustning rosta och spricka. Kom och se; förtvivlan lyser i mitt ansikte.

9. Allting blir sämre. Även jag och du. Och jamen; jag är ju du. Kom ihåg det. Det här är jag själv som läser min egen blogg via mina hundratals olika alter egon. Och skickar mail till mig själv fulla av pris och beröm. Ja, det händer att jag blir upphetsad och vibrerar mig själv, huttrande av köld, till orgasm över min bloggs bitvis plågsamma och förnedrande avslöjanden och mer eller mindre vridna sanningar som kommit hela vägen runt och alltså måste ha berört verkligheten åtminstone en gång på sitt... 360-varv. Som ett trasigt ur. 

Thats the way that world goes round. You’ll be up one day and the next you’re down, sayeth ye olde John Prine.

10. Förra veckan passerade jag en villa där en nervös katt vandrade om kring på villatakets svarta tegel och letade efter en väg ner. Den fluffiga vita pälsen fladdrade i vinden.När katten såg mig jamade den svagt efter hjälp. Hjälp mig, människa, hjälp mig! Men vad skulle jag göra? Jag kunde ju inte göra intrång på villatomten och rädda den. Jag tänkte först gå fram och erbjuda min kropp som plattform att hoppa ner på. Men sen vågade jag ju inte följa den godhjärtade impulsen, utan tänkte att har kattskrället hittat en väg upp på taket kan väl kattskrället hitta samma väg ner igen.

Nästa dag var den ju inte kvar på taket.

Har inte sett den sen dess. Kanske hoppade den ner i desperation och bröt nacken och dog. Bara för att jag inte ville framstå som en sinnessjuk tok som går in på privata villatomter och försöker prata ner desperata katter från taket.

Så alles klaar, herr kommissaar. Ich bin ein verbrecher. Ein straftäter.

Så….. blerk? Eller blärk-blärk?

By omission;
När jag var barn fanns en limpa som hette Corona. Där började mitt liv spåra ur. Det var ondskan själv som bakade det brödet. Eller ödet. Ödebrödet.
(The Loaf of Death, as it were)
 Nu sprids det till slut till resten av världen. Inget vet att jag var patient zero. Låt det så förbli. Please, plea. Det blidde en tillbakakaka.
Kaikki loppuu, se on ohi. Ohi. Puhun, minä puhun.

Vain puhuminen.