Jag kom till staketet framför område JULI. Jag klättrade lite mödosamt, men framgångsrikt över staketet. Tänkte; ska jag dö, så vill jag dö på andra sidan stängslet. Det är mer framtid där. Egentligen skulle jag nog kunna ta sats o hoppa för fulla muggar o komma över, men det är lite svårt när jag kryyyper fram. Från dag. Till dag. Men jag låter mig inte nedslås. Eller jo; det gör jag väl, men desto bättre mår man efter comebacken. Liksom så. Det här livet är väl inte direkt kostnadseffektivt, på det viset.. Hur många comebackar har jag kvar i livet. Att man har liv betyder inte att man har fler hopp över till nästa område.
Men vad världen behöver är nog inte mer effektivisering, tror jag. Vi behöver istället mer affektivisering. Eller kanske är det bara jag. Som vanligt. Jag projicerar, sorry. Let me introduce myself; My name is Ad. Ad Hoc. And baby, baby, baby, I'm out of time. Like a rollingstonessong. I en värld full av falska internetdrottningar är den kronlöse arvlös. Jag menar: etoile point etoile, mon pote. I don't do digress. Det här (pekar) är nånting helt annat.
