Q n R:s

 Schau mich bitte nicht so an. Themesong for phobia-phobics.
This day, too, shall pass. With me in it. Sökte tröst, fann ensamhetens enbarmliga...ovärdighet.. Fast i mina avskyvärda dagar. Vari ligger trösten. På botten är det lättare att orientera sig. Det finns bara en möjlig riktning; uppåt, uppåt. Är det en tröst. Har mitt skal redan imploderat. Hörde någon smällen. Ens. Det var kanske inte så mycket som en smäll, som en reva i rumtidsväven. Typ rrritsch! Åh nej; där rök hela livskontraktet, klausul för klausul. Det räcker med att en enda liten tråd brister. Sen rivs hela skiten upp. Jag visste inte att det var så skört.
Jag vet inte vad rumtidsväven är för något. Men det är där jag är. I gravitationens... grav. Därnere är trycket är olidligt.

Skepp: Del 1 av 1. (Schau mich bitte nicht so an)

 Sällskapsskeppet möter Utanförskeppet.
Vetenskapskeppet ligger i hamn. 
Om jag gör allt halvhjärtat, var är andra halvan. Blev den kvar på operationsbordet. Klarar jag mig utan. Ända hem.

Schau mich bitte nicht so an.

Det är inte dom utslagna som ska in i samhället. Det är dom inslagna som måste ut. (Var det nån som sa. Minns ej vem. Börjlind?)

Och är jag utslagen, inslagen eller bara... nedslagen?

Allting, pappa, allting

 Goin thru de motions. As if...
Kroppen rör sig. Autopiloten fungerar. Terräng, terräng. Pain,pain.

Ingenting, pappa, ingenting.

Klara jobbet med glans

Gå iland någonstans..

Men jag klarade inte jobbet och kom aldrig i land.

This day, too, did indeed pass. 

With me in it. 

The eternal pacified passenger.

Null Void: Del 5 av 5. Cepterus totus (jaktuu ja jaktuu...)

 Livlös inuti. Var är mitt rätta, gamla eller nya jag. Räck upp handen. Maj kom o gick. Vem är det som går o går men aldrig kommer till dörren. Det kanske är jag. en vålnad från ett annat liv. Fast i limbo. Null Void.

Ensimmäinen oppitunti kun olet nuori,
elämä vain jatkuu ja jatkuu
ja muuttuu vaikeammaksi ja vaikeammaksi.
Mutta nyt!

Tackdu ja tackdu.

Eh, det är olika verkligheter som kanske gaddat ihop sig. Mot mig, MIG och ingen mindre. Det är så jävla ansträngande att ens gå ut genom dörren. Ibland känner jag mig som en tungviktstyngdlyftare som står o försöker peppa upp sig inför ett tungt lyft, stampar, slår sig för bröstet, sniffar lite ammoniak o utstöter små skrik. Är det så farligt därute, undrar aningslös vän av ordning o logik. Svar: Ja! Det är livsfarligt..typ vaikeammaksi.

Och nej; det finns ingen hjälp. Inte nu o inte då, förr. Slump o inbillning har hittills räddat mig genom alla kriser i livet. Ja, inte är det skicklighet o intelligens i alla fall. Turen måste dock ta slut nån gång. Är det nu. Jag känner mig lite som min bil där bara ettans o treans växlar fungerar ordentligt nu för tiden. Jag kan köra(s), men bara sakta o omständligt.
Inbillningens krafter verkar inte bita på bilen. På mig biter den väl fortfarande, eller är inte ens den kraften inte med mig längre.

Se muuttuu vaikeammaksi ja vaikeammaksi... niin, lapsilainen.

Ska jag citera Dave Edmunds: "Underneath my shirt; my heart hurts."

men det finns voltaren gel mot värkande hjärtan. Eller heter det hjärtar, eller hjärtor. va fan e de för pluraliteter? Mångfald i hjärter. Love hurts. Hate heals.