Lös i magen, virus eller nervositet? De få ja allri veta. Lösheten kom och gick. Först blask, sen fast. Jokainen, jokainen, det återkommer. Igår snöstorm här. En kort och underbar en. Jag gör en snö-gif. Som varar för evigt.
Hello
Darwin, my old friend,
I’ve come to talk with you again.
The survival of
the strongs
meets the corpses of the weak. Illegitimi non carborundum, oder was?
Ibland, kompis, ibland får man skörda mer än man sått för.
Men så här går det när vi gödslar vår mentala åker med en
massa.. bajs.
Where's me (political) hazmatsuit now?
"Skiten vinner."
Ulf Lundell.
Nä, det är dags för planekonomi. Hur kan det vara fel att planera ekonomin istället för att lita till de girigaste marknadskraftsodjuren? Som köper och säljer förväntningar om förväntningar (om förväntningar) och använder det som....... bytesmedel. Som dom själva sätter värdet på. Och så här lätt är det att steg för steg montera ner demokratin utan motstånd, i skenskuggan av hotet från ett litet biovirus. Nästa gång kan det vara ett politisk virus som måste stoppas. Någon har målat fan på väggen igen. Det var väl vi själva, som vanligt. Men förr eller senare slipper han loss från den endimensionella väggen, den jäveln. För världen är mer abstrakt (och mer konstrukt) än vi nånsin kan fö-fö-föreställa oss. I vår så kallade vildaste fantasi. (Som i det stora HELA är väldigt begränsad, inte till vad som finns, utan till vad vi råkat höra talas om)
Which witch is which? The covid-19 witch is brewing. The Cowitch-19, AIW. Tur att ha social-fobi i dessa karantän-tider. Jag kan sitta isolerad i månader, stående på huvudet, utan problem. För alltid, om så skulle va. Självtillräcklig liksom. Allt annat e bonus, bonus malus, kanske, men dock bonus, buddy.
Used at the
end of a sentence when you realise that the person you're explaining something
to just isn't going to understand.
"An elastic scattering
process with incoming particles which displace the out going particles with the
combined forces... arrh blerk" (Not to be mistaken for...er..something else) Phony beatlemania has bitten the dust... And so have we all. It's all downhill from here, dear. First the testballoon named covid-19. Next; the zombie-virus. Mark me word. Me heart plummets.
2. Det finns 6+ miljarder människor på jorden, + några i omloppsbana. Och ingen av dem kan ge mig någon tröst. Och jag kan inte ge någon av dem någon tröst, alls. Vad är oddsen för det, Persbrant? Men vi är raskt på väg mot en befolkning på 10 miljarder. Kanske redan år 2040. Kanske någon av dessa nya 4 miljarder kan trösta mig? 3. Den enda tröst jag har numer är skit-mat. Det är ju lite sunkigt. Minst sagt. Trösten gör mig sjuk och tjock. I går åt jag chips o honungsrostade jordnötter. Idag betalar magen priset. Trösten finns bara innan jag börjar äta. Lite medans. Ej efter. Aber; immer etwas, leute. Immer dimmer dummer etwas. 4. Tur dock att jag inte har funnit minsta tröst i alkohol eller andra droger, eller sex för den delen. Då hade jag varit ännu värre ute. Eller bättre inne. 5. Men om en skiter i vasken löser det sig. Till slut. Roulette. Tourette. Illa insett. 6. Men å andra sidan kan jag inte heller ge någon annan någon tröst. Jag har aldrig lärt mig hur det görs. Jag skolkade väl från dom lektionerna, jag vet inte. 7. Jag minns inte min spädbarnstid. Kanske fick jag tröst då, när jag var ledsen eller skadad. Eller var det bara mjölk jag fick?. Kanske var jag aldrig ledsen eller ensam som barn, eftersom jag inte minns hur det känns att bli tröstad. Jag vet inte. 8. Bara extreeem självdisciplin har räddat mig, hittills. Nu börjar min autistirustning rosta och spricka. Kom och se; förtvivlan lyser i mitt ansikte. 9. Allting blir sämre. Även jag och du. Och jamen; jag är ju
du. Kom ihåg det. Det här är jag själv som läser min egen blogg via mina hundratals
olika alter egon. Och skickar mail till mig själv fulla av pris och beröm. Ja, det
händer att jag blir upphetsad och vibrerar mig själv, huttrande av köld, till
orgasm över min bloggs bitvis plågsamma och förnedrande avslöjanden och mer
eller mindre vridna sanningar som kommit hela vägen runt och alltså måste ha
berört verkligheten åtminstone en gång på sitt... 360-varv. Som ett trasigt ur.
Thats the
way that world goes round. You’ll be up one day and the next you’re down, sayeth ye olde John
Prine.
10. Förra veckan passerade jag en villa där en nervös katt vandrade om
kring på villatakets svarta tegel och letade efter en väg ner. Den fluffiga
vita pälsen fladdrade i vinden.När katten såg mig jamade den svagt efter hjälp. Hjälp mig, människa, hjälp mig! Men vad skulle jag göra? Jag kunde ju inte göra intrång på villatomten och
rädda den. Jag tänkte först gå fram och erbjuda min kropp som plattform att
hoppa ner på. Men sen vågade jag ju inte följa den godhjärtade impulsen, utan
tänkte att har kattskrället hittat en väg upp på taket kan väl kattskrället
hitta samma väg ner igen.
Nästa dag var den ju inte kvar på taket.
Har inte sett den sen dess. Kanske hoppade den ner i
desperation och bröt nacken och dog. Bara för att jag inte ville framstå som en
sinnessjuk tok som går in på privata villatomter och försöker prata ner
desperata katter från taket.
Så alles klaar, herr kommissaar. Ich bin ein verbrecher. Ein straftäter.
Så….. blerk? Eller blärk-blärk?
By omission; När jag var barn fanns en limpa som hette Corona. Där började mitt liv spåra ur. Det var ondskan själv som bakade det brödet. Eller ödet. Ödebrödet. (The Loaf of Death, as it were) Nu sprids det till slut till resten av världen. Inget vet att jag var patient zero. Låt det så förbli. Please, plea. Det blidde en tillbakakaka. Kaikki loppuu, se on ohi. Ohi. Puhun, minä puhun.
