En oändlig horisont, ett utkast

 Alla andra i min personkrets är så handlingskraftiga. Tanke o handling är ett. Kosmiska propellers. Själ(v) har jag svårt att bestämma mig när jag ska stiga upp på morgonen. Zo bald? 
(TEXT 1)
Jorden, en oändlig horisont som sakta sveper över oss, som en sista smekning på kinden på en nyss avliden patient utan anhöriga.

(musik Intro 45 sek. E i berget.)

Försök, strategier; gamla o nygamla.

förenkla min beslutsprocesser?

Tärning?

Slutar aldrig bra.

Och efteråt kan jag inte besluta mig för om jag gjort ett bra beslut.

Eh; flashback; jag uppgraderade mig en gång till Jag 2.0. 

Kan jag göra det igen;
dvs har jag bränsle till det. Tanken läcker ju. det märks på lukten om inte annat. Reservdunk. Lukten, kompis, lukten.

Aj, aj, jippie, detta e bara ett utkast.
(Zu bald? So bald? Warum nicht..)

insert (helan o halvan) strömmer o krister

(Men å andra sidan, slutkläm, enligt min sorgliga erfarenhet; om en väntar tillräckligt länge så fattas besluten utan ens egen medverkan eller förskyllan. Och det inte bara bildligt utan även bokstavligt. Om en nu kan blanda metaforer på det viset. )
Lite för mycket Fata Morgana, så här i början på vadå. Oh no, it isn't the russian ghost ships, it is Occam that cutting the cables. 
Och var det inte gamle Occam som jag såg skära av den gordiska slips- knuten. Och sen kom ingenting. Inget blod, ingenting.
Förutom en kula genom en galnings öra, som förvärrade alltihop.
Helt enligt manuskriptet. You can't make this shit up? Turns out you can.
It's the Alexandrian way. 
The Death Clock is ticking, tik tok, tik tok. 

 

Nytt år, nya byxor.

 Men samma person. Samma wooly booly. Fast lite sämre. Jag köpte en ny en. Men den var ännu sämre än den gamla. Hur som helst; ALLTING kräver mer ansträngning när en blir typ äldre. I takt med tiden. Och eventuella belöningar blir torftigare o torftigare. Det vill säga don efter person. Tillvänjning måste alltid följa av avvänjning. Även när det gäller människor. Så kallad av-väning. Den vägen leder käpprätt. Ja, som om jag visste nånting om det.
  Idag är jag ledig. Från terapi, men även från socialitet. Det ena kanske tar ut det andra, men är det inte ofta så, kumpel.
Sofies val? Nicht so viel.
  Säg hej till publiken och tacka nej till Putifars hustru. So soon?
Toxic moron, det.

Jag förvarar mina jeans så här. För att dom ska bli skrynkliga på rätt sätt. Dvs korviga.
4 liters dunkarna använder jag till styrketräning. Dessutom är dom en vattenreserv så här i kris-tider. Smakar kanske lite spolarvätska, men hej; det smakar också sprit.

Säkerhetsvarning och motoriska neuroner.

  Pour avoir de la soupe aux choux dedans!

Et...

Aucune aube n'apparait encore, les étoiles dans le ciel brillent...
Et, comment. vieux encore.

"Kroppen tappar motoriska neuroner

När man blir äldre tappar kroppen naturligt många motoriska neuroner, vilket är nervceller som styr våra rörelser. Dessa motorneuronerna sitter i ryggmärgen och styrs av celler i hjärnan när vi rör på oss. 

För att åldras optimalt krävs det att man tränat och rört på sig regelbundet hela livet, innan man börjar tappa sina motorneuroner. Studien visade nämligen att för de som tränat under sitt liv klarade muskelcellerna att hålla motorneuronerna vid liv längre.

– Vi fann att de som har tränat måttligt under hela sitt liv, personer som tränar två eller tre gånger i veckan med olika typer av träning, hade muskelceller som kunde hålla motorneuronerna vid liv längre, jämfört med personer i samma ålder som har varit inaktiva hela livet, säger Casper Søndenbroe, doktor i muskelfysiologi och åldrande vid Köpenhamns universitet och en av forskarna bakom studien, till Berlingske.."

Goda eller dåliga nyheter?

Över puckeln, in i skogen.

Är det utförsbacke härifrån till evigheten. 
Jag tänker på Catweazle; "Jumped in, bounced back, bone dry!"

Is that the way to do it? To, you know, handle all events in life.
(Oh no! I put a question mark in there, I thought I had banned those, buddy..)

Test text..
(Hälsningar från Aina Jotain, min bästa dagliga vän. (eller kanske mitt alter ego, jag vet inte än.)
This here is some kind of electrickety, is it. Det finns alltför mycket utrymmet runt elektronerna här. Det blir ensamt. I universum. Jag hoppas att det finns fler universum. Och att något av dem tar emot medlems-ansökningar eller åtminstone gäst-studenter. Jag betalar gärna in natura. 
Detta här är fredagen den 3 januari 2025. Och jag gör så gott jag jag kan, tror jag. Finns det rum för förbättringar. Så är jag redo att göra dem, om än ytterst amatörmässigt. För jag är inte bättre än så. Och det är inget skryt, copain. Pas de toute.  (Toot toot, Tootsie.)
Jag vet inte hur mycket ifrågasättande detta datum tillåter.

Insert jazzmusic. Sidney Bechet, Mon homme..

..

Livet på en pinne. 

Comme d'habitude, copain.

Allt är som vanligt.

                                                        

Ingenting är klart innan allting är klart.
Ingenting är dött innan allting är dött. Klichéer, klichéer. Allt är bara klichéer nu för tiden. Ingenting kan hända utan att vi bombarderas med klichéer. Det är trist, men vi människor kan vara bra trista o tråkiga, när vi är som bäst. När vi är som sämst är vi helt enkelt förjävliga, till och med mot oss själva. Särskilt mot oss själva.
När vi misslyckas försöker vi trösta oss själva med: I did it my way.
Klen tröst, det; if you ask me.  As if you ever would. Do. That.
När jag startar en musikgrupp ska den heta The Protruders. 
Om du råkar ha en grupp som redan har det namnet, skriv en kommentar här så ska jag... göra nånting åt det. Oklart vad exakt.

So soon what

 *.*

Eh, men jag är tillbaka i musikbranschen igen. Sparkade liv i min gamla receiver; Yamaha HT-3066. Rengjorde innanmätet i fjärrkontrollen o hey presto kunde jag lyssna på musik igen. På det gamla hederliga sättet. Vinyl, CD och mp3. Streaming är skit. Den nya Sony-receivern hade vassare ljud o mer tryck i basen. Dock är den död nu. Död genom protection. Ibland är det så. Det som är avsett att skydda oss kan bli det som dödar oss, i slutändan. Som militären. Som polisen. Men Yamahan är lättare att konfigurera. Och den har liksom ett mjuukare ljud. Lite old school. No bluetooth.  Så kan det gå, kompis. Jag tänker god jul. Ingen klagar. Ännu. Min ko är dock på isen. (Kom iland, ko. Allt är förlåtet.) Och förresten varför vill vi ha det perfekta ljudet och den perfekta bilden, när vi (jag o mina alter egos, igen), inte har perfekt hörsel o perfekt syn. Långt ifrån. Människans fåfänga har inga gränser. I motsats till frihet. Och kärlek. I det så kallade dagens läge. Året lider mot sitt slut. Och vi med det. Och när vi dör; 

"Nää, nu måste jag nog dö.."
"So soon?"
"What?"
 

Noteringar från osjälvet.

 Jag gick igenom en avsvällande behandling. För jag hade tydligen ingen poetisk licens. Jag har varit en falsk poet hela tiden. Så stäm mig. Jag har hankat mig fram på bananskal o framtassar. Som en vitklädd etik-brottsling. I en värld av töntar är den grundlösa drottning. Och mina arvingar är okrönta förhindringar som inte utvecklades på ett sätt som hade varit till min fördel. Jag har ett djup som jag inte ärvde utan har erövrat, centimeter för centimeter. Hade jag haft djup från början hade jag blivit en ytlig och obeställd berättelse om ett obestånd. Istället för en slags pannkaka på marsch mot ett grinande gap. Med förstånd som tillbehör, inte som huvudvapen.