Jag kom till staketet framför område JULI. Jag klättrade lite mödosamt, men framgångsrikt över staketet. Tänkte; ska jag dö, så vill jag dö på andra sidan stängslet. Det är mer framtid där. Egentligen skulle jag nog kunna ta sats o hoppa för fulla muggar o komma över, men det är lite svårt när jag kryyyper fram. Från dag. Till dag. Men jag låter mig inte nedslås. Eller jo; det gör jag väl, men desto bättre mår man efter comebacken. Liksom så. Det här livet är väl inte direkt kostnadseffektivt, på det viset.. Hur många comebackar har jag kvar i livet. Att man har liv betyder inte att man har fler hopp över till nästa område.
Men vad världen behöver är nog inte mer effektivisering, tror jag. Vi behöver istället mer affektivisering. Eller kanske är det bara jag. Som vanligt. Jag projicerar, sorry. Let me introduce myself; My name is Ad. Ad Hoc. And baby, baby, baby, I'm out of time. Like a rollingstonessong. I en värld full av falska internetdrottningar är den kronlöse arvlös. Jag menar: etoile point etoile, mon pote. I don't do digress. Det här (pekar) är nånting helt annat.
Diebus horribilis
onsdag 2 juli 2025
Staket Juli. Etoile point etoile.
fredag 27 juni 2025
Aus die Tastatur-Staffen, version 1C.
Skriv nånting, helst vad som helst. Hör jag en inre röst mumla. Men jag vet inte. Dä få inte bli för privat, trots att jag ÄR en privat person, nästan en persona faktiskt. Du skulle bara veta. Jag har (hade) en vag idé om (ett inlägg byggt på) Tastatur-staffen. Guten Tag, typ. Men det är svårt att hitta glädjeämnen att gödsla med. Desto lättare (att gödsla) med sorge-ämnen. Det ger iiinvasiva väääxter som växer hejvilt. Som nu börjar förmörka delar av himlen. Så högt? Jajamänsan. Och pojkar, pojkar, pojkar, nu kommer ett hundår till, än så länge dolt bakom mörka, mörka moln. Quo vadis, gris? Dags att återvända till stian, eller?
Bit i gräset, demokrati-pojkar, här kommer lie-mannen, hej-vilt svingande. Allt ska bort. Danger, Will Robinson, danger! The worry-warriors are uniting around the corner..
I natt jag hörde... två hundar som skällde. Dom talade samma språk.
Men jag kan inte höra om hundar skäller mot eller med varandra.
Som i politiken, antar jag. Där skallet är språket. inget mycket mer än så. Ibland är det en ytterst hårfin skillnad mellan med och mot.
Men jag var mycket äldre då. Jag är ju yngre än det nu. Typ.. Mer inverterad än nånsin. (Å de e en bra sak. Såna samlar jag på)
lördag 14 juni 2025
Enom till straff, androm till varnagel. Anno 2025.
(Pretentiöst inlägg under konstruktion, kör långsamt förbi, stirra inte, filma inte med mobilen, folk jobbar här)
USA:s och Israels attack på Iran, enom till straff och/eller varnagel.
Trumps agressioner på andra länder, straff och/eller varnagel.
Rysslands agression mot grannländer, straff och eller varnagel,
Jag bara undrar. Det tar aldrig slut. Det som går runt, kommer runt.
Miss-sommarn, nyss, igen. Den kom o gick. Jag duckade, haha.
Så den missade mig. Jag satt hemma o diktade ihop livslögner.
Dom kan va bra att ha när sluträkningen kommer.
Insert Bild nr 114. anticx.
Text/bild bleka döden.
Goeth arounds - cometh arounds.. (check origin)
Bild (forrest-madness, who dat dang fool)
Bild (salivstimulerande tabletti)
And I was looking for a coquettish haberdasher...! I need a new dunce-cap. the old one is... old and worned.
I en midsummer-madness-dash for safety..
She went for jugular. And missed. But I went into limp-home-mode. Snap,snap,snapping at me heels.
Les barils vides, pas mois.
Où alors ? Non alors. Peur. Point.
Putin the space monkey.
"There'll be no one to greet you, when you get home
No hammer or sickle, you'll be all on your own."
John Prine.
Half a boy and half a man (George Thorogood - 1999)
Hur står det till? (ernst rolf)
Vilket skulle bevisas. Av allt det här. Som bara är poesi. Dvs en ensam jycke/hynda som skäller ut i den svatta internetnatta. De blogg-dog, if you will..
Svaga ekon. av gångna ångest-år.
Inkomplett inlägg, lämnad åt sitt lilla öde. frågetecken.
Fråga, kolon, hur kommer det sig att jag hamnade här där jag hamnade, och kommer jag att röra mig från den här punkten, är den sista vilan redan inledd, peu a peu.. Where did I come from, where did I go, Cotton-eyed Joe, can you tell me what's what...
tisdag 10 juni 2025
Människan spår. Gud rår. Varje punkt en tår.
Ett tankeexperiment. Fullt av hål. Blott ett självstimulerande inlägg. Fritt från tirader o vanliga påhopp. Ibland verkar jag lyckas förvåna mig själv. Var får jag allt ifrån. Jag trodde den påsen var tömd för länge sen. Arrival of a(nother) bottleletter. From me to.... me. From a to z.
Det finns gåtor i mitt inre.
Det finns bespeglingar i mitt yttre.
Jag börjar bli trött på att ducka.
Det kommer att bli mitt fall.
För varthän Mary gingo, därhän gingo äfven lammet.
Det här är ej svenska.
bara poesi, sans licence.
punkt punkt punkt
söndag 1 juni 2025
Allerdings etwas weniger, kumpel.
Nu kom juni-tåget. Jag steg på. Med hjälp av en blå domkraft från Biltema. Det blev min biljett. Ett sätt att klara tillvaron. Att höja mig över min medfödda nivå. How high the moon. Very high.
1. Drive my car. Longur timur.
Jag fick feeling. Gosse va ja fick feeling, utropstecken.
2. Driving miss Lazy. I.E. me self.
Jag kör bilen, ok, men kanske är det mer bilen som kör mig.
Bil-villkor, typ.
3. Hairy scary secret business. close shave, but no blood. Jag undrar hur jag tar mig ut. I värld av främlingar o fiender. Både uthemska o inhemska. Det sägs att själv är bäste dräng, men jag vet inte, jag. Den drängen är nog ännu latare (läs räddare) än jag. Vem kan trösta drängen. Kanske Ulla-Britta Stenström, om hon lever ännu. Vi blev osams när jag stal hennes byxor. Var det verkligen så oförlåtligt.
Insert intro Good Boys..
O gick. O lämnade ett symboliskt ärr. I underlivet. Eh, sedan en gammal pojkvän, som aldrig var en pökvän, därtill alltför perifer, skickade ett mail med dumt innehåll. Aja syftningsfel. Men jag är lite berusad nu.
O ganska hopplös om du vill veta. Jag trasslar ju in mig i symbol-trådar, som inte leder nån vettig vart. Men som sagt: Allerdings etwas weniger, kumpel. Ist es nicht immer so. Immer etwas. Stillebensraum.
Det finns eh ingångar till mitt hjärta, jag min idiot, trodde att dom var fullt synliga, flera av dom. Dvs ord att yttra, ljud att höra, men jag fumlar i dunklet här. Klarspråk är ju inte mitt första språk, det borde stå klart vid det här laget. Mitt gistna livsskepp hade en gång en kapten, en viss kapten Gamlodasty, som hade en mössa som såg ut som ett torrt höstlöv. Jag saknar kanske kaptenen. Men jag var ung då. Seglatsen hade inte riktigt börjat. Trodde gott om folk. Inte för att att jag nu tror ont om folk, inte alls. Det är väl mera att jag inte tror på existensen av folk. De verkar vara bara jag, allihopa, innerst inne lika till förbannelse. Ytterst ute skickligt förklädda. Hjärtlöst hjälplösa. Eller kanske mera hjälplöst hjärtlösa. Vilket som skulle vara värst punkt punkt punkt det vet jag inte.
[VSB]
tisdag 20 maj 2025
Illusion o unison, the final chapter.
Words to live by: Your trousercuffs are dirty, and your shoes are laced up wrong. You better take off your homburg, 'cause your overcoat is too long..
Ock, ock; en kastvind ryckte i min långa rock o kastade upp min dörr mot min oskyldige grannes dörr. Men vad bryr sig en vind om förbud, som gamle Hjalmar Gullberg skrev. So kiss me, baby, storm is coming. Folk dör. Har det redan börjat. Förfallet. Civilisationernas upplösning. Fröet såddes för länge sen. Vi märkte det inte. Kaffet blev dubbelt så dyrt. Barnen blev yrkesmördare. Världen håller på att tippa över. O du vet vad som händer. När det väl börjar luta, glider allt över åt den dåliga sidan av flotten o snabbar upp viktförskjutningen. It's all downhill from that point. Saker kan inte glida uppåt igen, av sig själva. Vi måste putta opp dem. Inte vara personer som puttar andra personer ner. Som i en John Prine sång.
Ja hyvää päivää, kirvesvartta! (the preloaded proprietaire)
Ta soeur precaire.. avec neufcent aero... sans larmes
-pas moins que ça....
Jag borde använda min instinktkniv oftare. Den skär oftare rätt än fel. Men ibland, kumpel, ibland går det för fort. O det som en gång är bortskuret är borta för tid o evighet. Det blir blödande dödkött.
Själv är jag också alltså 25% dödkött tror jag. Inget rekord där, varken högt eller lågt.
Also; Red means run, son, numbers add up to nothing.
Drive on.
Addendum: Det finns så mycket ord o så lite innehåll. Det är tomma tunnor vart man sig i världen vänder. Men i den här bloggen finns det så mycket innehåll o så mycket oro på köpet, men som bara skymtar fram i revorna av rumtidsväven. Ingenting går nånsin förlorat, det är mänsklighetens sorg. Bortom händelshorisonten stupar det brant utför. Så nära o så totalt utom räckhåll. Allt som en gång funnits finns kvar i all evighet oberoende av mänskliga minnescellers existenz. Det nya liv som föds påbörjar omedelbart sin desintegration. Dödens frö är sått redan dagen före livets frö. Eh, thank you sir, can I have another. Just stop writing now, please. Quota completis. Överrock på, kompis. Det blåser generöst där ute. Men det finns ingen unison illusion. Vi ha alla vår egen personliga illusion. Det finns en särskild plats i helvetet för oss alla, finns det. Åh, vi är redan där. Vi har bara inte förstått det än. Ett tips: det blir aldrig bättre än så här, kumpel. När det gäller dig som läser det här, det blev aldrig bättre än så där. Även förändringarna är konstant. Här som där. Synder o besvär, alla kalashnikov-kamrater. När blev demokrater ett skällsord. Det var i skymningen när antidemokraterna tog på sig den demokratiska överrocken. I mörkret blev sen alla katter grååå. Och ibland blir jag en semantisk bandit, som stavar fel med flit. Vilket en uppmärksam läsare redan noterat. Men det var inte jag själv. Redan som barn distanserades jag. Avståndsmätaren slog i botten. Jag hörde ljudet men förstod inte vad det var. Förrän nu.
Lika barn leka bäst. På gott å ont. Från långt håll.