Traktor-sällsis (Erinrungen-Jungen)

1A: Ett stilla klosterliv: Gamla träd. Är jag en traktor där motorn går, men traktorn stilla står..

1B: Dies sind Ich und meine Erinnerung-Kameraden, die Daseiner, die Gefährten-Genossen.. Jetzt im Totenland. 

1C: Men vad händer med hemligheter som slutar vara hemligheter.    Jag bar i många år på en hemsk hemlighet. Hemligheten slutade vara hemlig, o hemsk. Men bördan finns fortfarande kvar. Hur kommer det sig. Vad består tyngden av. 
Min skugga faller ifrån mig. Faller platt till marken som ett misslyckat skämt. Har jag skrivit det förut. Där fanns ett skämt redan innan. Är det jag som håller mig fast i min egen förbrukade börda. Var hamnar jag om jag släpper taget. Kommer jag att sväva eller sjunka.

  Åh, ljuset, kompis, ljuset kommer snabbt från zenit. Är det inte hoppets stråle som går igenom världen o ljuset som skimrar över land o hav. Efter varje inlägg uppstår ett hål i själen, som om jag ryckt ut en torva. Efterhand har dock hittills alltid hålet växt igen o jag kunnat skörda nya dumhets-ord o fjantbilder o annat lock o pock o tramsångest. Jag gör som alla andra, jag gödslar med min egen skit. Vilket skulle bevisas. Det är nog inte hållbart i längden. Kretsloppet tunnas hela tiden ut. Utarmning. Achtung leute, Rumpfrissen, Achtung, Achtung. 

 

Cat on rat. Twigs on boy.

Det var en gång en pojke som var förfärligt lat. Han ville inte gå till skolan. Då gick mamman till riset och sa:

– Ris, slå pojken för pojken vill inte gå till skolan.

– Nej, sa riset.

Då gick mamman till elden och sa:

– Eld, bränn riset för riset vill inte slå pojken och pojken vill inte gå till skolan.

– Nej, sa elden.

Då gick mamman till vattnet och sa:

– Vatten, släck elden för elden vill inte bränna riset och riset vill inte slå pojken och pojken vill inte gå till skolan.

– Nej, sa vattnet.

Då gick mamman till oxen och sa:

– Oxe, drick upp vattnet, för vattnet vill inte släcka elden och elden vill inte bränna riset och riset vill inte slå pojken och pojken vill inte gå till skolan.

– Nej, sa oxen.

Då gick mamman till slaktaren och sa:

– Slaktare, slakta oxen, för oxen vill inte dricka upp vattnet och vattnet vill inte släcka elden och elden vill inte bränna riset och riset vill inte slå pojken och pojken vill inte gå till skolan.

– Nej, sa slaktaren.

Då gick mamman till repet och sa:

– Rep, häng slaktaren för slaktaren vill inte slakta oxen och oxen vill inte dricka upp vattnet och vattnet vill inte släcka elden och elden vill inte bränna riset och riset vill inte slå pojken och pojken vill inte gå till skolan.

– Nej, sa repet.

Då gick mamman till råttan och sa:

– Råtta, gnag av repet för repet vill inte hänga slaktaren och slaktaren vill inte slakta oxen och oxen vill inte dricka upp vattnet och vattnet vill inte släcka elden och elden vill inte bränna riset och riset vill inte slå pojken och pojken vill inte gå till skolan.

– Nej, sa råttan.

Då gick mamman till katten och sa:

– Katt, ta råttan för råttan vill inte gnaga av repet och repet vill inte hänga slaktaren och slaktaren vill inte slakta oxen och oxen vill inte dricka upp vattnet och vattnet vill inte släcka elden och elden vill inte bränna riset och riset vill inte slå pojken och pojken vill inte gå till skolan.

– Nej, sa katten.

– Men om du får lite grädde då?

– Mjau, då kan jag väl göra det.

 

Och så blev det katten på råttan, och råttan på repet, och repet på slaktaren, och slaktaren på oxen, och oxen på vattnet, och vattnet på elden, och elden på riset, och riset på pojken och pojken gick till skolan!

Så bygger man ett modernt socialförsäkringssystem..

Men vad är sensmoralen? A-a-att alla måste straffas/tvingas/hotas för att göra nånting, utom katten som nöjer sig med lite grädde?

En frågar sig, precis som i verklighetens sociala skyddsnät,

vore det inte enklare att belöna pojken med lite grädde (eller motsvarande)  för att han ska gå till skolan/arbetet… Ska vi verkligen behöva hänga slaktaren? Också. Enligt socialkonservatismen verkar det faktiskt vara så.. Piska, häng, slakta. 

Sadhat back on

    Ähum,  fick en ny kallelse. Många äro kallade. Få äro utvalda. Och denna gång var det vaccin-kallelsen. Först fick jag en euforisk känsla. Gladhatten åkte på. Senare läser jag att smittan bara ökar i samhället, trots vaccineringen. Stupid people. The Mere Mortals. Det är svårt att somna och när man väl gör det känns det svårt att vakna till den här plågsamma världen, ännu en gång. Och genomleva denna vår tvångsmatade extradag ännu en gång, på precis samma sätt som alla tidigare dagar så långt bakåt som det går att se innan dagarna försvinner in i glömskans dimmor. Eller om dagarna bara skingras i vinden, som….tvivel. Bakom ryggen på oss.  Som soltorkat spröda metaforer, som likstela liknelser, som gamla människor och bortgångna tider.

Åh, vi dansar runt varandra i affärer o på gatorna. En distans-dans utan slut. Närhet är farligt. Och jag är i mitt rätta element, för en gångs skull.

Jag flyter inte med tiden. Tiden är tydligen ingen flod. Det är vi själva som är själva tiden. Ingen början, inget slut.

Vi far med osanning i otiden. Det här är omänniskans tidevarv. Och all vår samlade kunskap kan användas mot oss. Vi trodde att sanningen var vårt mest effektiva vapen, men det vreds oss ur händerna och slog oss i huvudet. Villfarelserna bara ökar och vem i hela världen kan vi lita på.

Yes, sadhat back on, mate. Check dat.    [insert GIF water 22]

Arvet (reviderat)

12B:[edit-mode]

   Texten kommer snart. Den kommer inte av sig själv. Jag försöker kanske bara sätta press på mig själv, den del av mig själv som är nedskrivare, en simpel lågavlönad bokhållare, genom att publicera ett ofärdigt inlägg. Hur det funkar? Sisådär. Vem bryr sig? Sisåhen. Mitt keyboard är nedstämt tror jag. Slutsats från datan. Jag minns inte att jag beställde min sadhat. Den följde väl med på köpet.. Jag minns att jag provade den. Och den passade tyvärr. Eh, som en smäck.

   Åh, Mörkret bakom oss, det som vi drar om kring som ett gigantiskt brudklänningssläp. Av bly. Vänd dig om nån enstaka gång. Så kanske du ser det. Eller om du är lagd åt det hållet kanske du ser frånvaron av det, vilket vore ytterst skarpsynt.

   Det är inte nåt kvasi-symboliskt pretentiöst struntprat om minnen eller så, utan ett fysiskt faktum att vi inte kan se världen bakom oss, på en o samma gång. Om vi inte vänder oss om. Det är ett tungt o farligt o högst verkligt Mörker. Och vi släpar det ALLTID med oss, från den dag vi först snappade luft o chockades av obarmhärtigt ljus.

  Jahaja, Dag 2 kom och gick. En lampa tändes och släcktes. Jag blev varm och stängde ett av elementen. Risken räknas som förhöjd. Arvet då, kanske du frågar mig. Arvet i titeln. Kanske jag frågar mig själv. När väggarna rasar  samman och det är två saker som står oberörda kvar i de smutsiga spillrorna, som skorstensstockar av murad natursten; Ensamheten och Envisheten. Är det sociala eller genetiska arv… Tillsammans och var för sig.  Troligen både/och. De två gifte sig med varann och jag blev produkten av äktenskapet.

  Var de alltså fyra i ett incestuöst äktenskap. Eller bara främlingar som möttes och inte var medvetna om ättelägget som lämnades ensam kvar i världen. Det andades ju av sig själv. Di har stöttat varandra genom åren, en helig allians. Ett oheligt, nästan insinuant äktenskap. Nu verkar Envisheten blekna, tröttna. Ska alliansen spricka. Jag har tröttnat på frågetecken. Och emojis. Di känns onödiga, vulgära rentav. Ett enda ord kan säga mer än 1000 generiska bilder.
   (Jag) önskar att jag var detta enda ord nån enstaka gång.. dårå. En dag ska jag försöka ta reda på hur mycket jag har kvar av återstoden. Den håller på att sippra bort, ett diskret ofärgat nästan luktlöst slem. Är det livsviljan. Eller livsorken. Vad är ordet.
   Men du vet; det är väl en dag i morgon också. Precis som det var en dag igår. Och ingenting där emellan. Inte ens nuet. Men något hände däremellan.. Var det nuets diminutiva minutlånga dag. Ögonblixt-dag..
Är dagarna sömlösa eller sömnlösa.
Väntar på ”Gå då!”

  Mitt kära arma barn, du frågade inte efter mycket eftersom du inte visste att det fanns. Du var aldrig så utelämnad åt dig själv som du trodde. Du barfota barn i livet. Du var ensam i andras skuggor. Det var bara skuggorna som berörde varandra… Nu har allt bleknat ihop till en liten luktlös lort; du själv. Inkluderad. Shit in a cupboard.

   Men hör här: Jag förvaltar mitt arv av ensamhet och envishet. Ostolt. Och mitt arv har tjänat mig väl. Jag lever än. I så måtto. Borde jag inte ha förtjänat lite skryträttigheter än/då.Jag försöker upprätthålla min strukturella integritet.The cracks are not where the light comes in, they are where the life escapes. Hull breach, baby. Warning. 

Ska jag bli en av 400 lyckliga?

Och jag skrattade sen rått och romantiskt åt att Instagram föreslog att jag skulle följa följande personer:

Fyra stycken plutmunsbimbos, en man i kostym, o en medelålders strandsnubbe med kepsen bakåfram...

Låter som intressanta människor att "följa". Haha.
Jo tjenare på dig du....
Och var står du i..... allt det här.  Upp till knäna i skiten känns det som. Vart man än sig i världen vänder... du vet. 

April, April, pas dissuasif.

 

Och häromdan, dårå, kom ett brev från R E G I O N E N. En kallelse, och jag tänkte: Åh, redan dags för vaccinering, tidigare än planerat, så bra då. Det ljusnade till i mitt mörker. Men sen läste jag lite närmare o sjönk ner i skorna så bara kalufsen stack upp. ”Välkommen till gynekologisk cellprovtagning.” För att kolla om jag har cancer där nere. Söder om ekvatorn.
April, april, ".. så här går provtagningen till: Du tar av dig på underkroppen. En barnmorska tar ett cellprov från slidan med en liten, mjuk borste."
Men av viss anledning tror jag nog att jag inte har nån större risk för att drabbas av livmodercancer. Så den kallelsen kommer jag ej att hörsamma. Och hör sen.
För att citera John Prine: "You’ll be up one day, and the next you’re down."
That’s the way that world goes round.
Ingen ska få borsta loss celler från min slida, hur liten och hur mjuk den borsten än är, om det inte är absolut livsnödvändigt. Och det är det inte mycket som är. Och mindre och mindre blir det. Med tiden.
Och framtiden är ju redan bestämd. Av forntiden. Tittar man för mycket på framtiden påverkar man den i förtid. Och får lida för det i eftertiden. Eller så avskräcks framtiden från att komma överhuvudtaget. Så kallad deterre-minism. Eller Le Dissuasif...
*
Quelque chose comme ça, alors... - Mon coeur.

 

Vemodskvinnor och mörkermän. Del 3: Smart fåne.

Ibland, eller ofta, vet jag inte om det är jag som ser mörkt på tillvaron eller om det är tillvaron som ser mörkt på mig. Blackview

(Schwarzer Gesichtspunkt. Vue obscurité.)

När jag stiger upp på morron tar det en stund innan jag kommer ifatt mig själv. Jag liksom följer efter mig själv medan kroppen sköter sina automatiska autonoma autopilotiska uppgifter, som toalett-bestyr, kaffe-kokning, slå igång routern med mera..

 Och ibland/ofta blir jag rädd för att dom här separationerna bara är början till att jag slutligen helt tappar kontakten mellan "kropp" och vadå?
"Själen", "Jaget" ? 

Åh, snart hinner jag kanske inte längre ikapp mig själv, ens på eftermiddan. Vad händer då? Upphör "varandet" och bara "görandet" blir kvar?
Kanske "närvarandet" byts ut till "dåvarandet".
Jag tror att (möjligheten till) "blivandet", för mig, redan är borta. För cirka 10 år sen, för...alltid.

Como se pyamas, Jorge?.

Nå, jag kände mig tvungen att skaffa en ny mobil, under stor vånda. Den gamla Doron krånglade. Jag fick falska aviseringar om missade telefonsamtal, den skickade spök-sms, gud vet vart. Telia trodde det var fel på telefonen och det trodde väl jag också, när jag var vid sunda vätskor. När jag trodde att jag bara skickade ett sms, trodde Telia (och tog betalt för) 5 sms. Så kunde jag ju inte ha det.

Jag försökte lite halvhjärtat undersöka den antika apparaten, men jag fick ingen ordning på det hela. Tänkte väl: Äsch, ajöss med den. Det var väl dags att gå vidare. Jag har aldrig gillat den. Jag har aldrig gillat telefoner överhuvudtaget. Dom är till för.... icke-ensamma människor med ett livligt liv.... aktiviteter, kontakter, "konversationer" och sånt dånt dära.

Och nu det finns ju en förvirrande uppsjö med olika modeller, men jag fastnade för en modell som heter Blackview, svartsyn, vue obscurité. Den är tung och kompakt o stötsäker o vattensäker (och med gorilla-glas). Men inga vänner. Naturligtvis är filhanteringen bedrövlig, men vad hade jag väntat mig av det jävla android. Jag lyckades inte kopiera kontakter o meddelanden o loggar, men vem behöver det? Ajöss med det! Det var väl på tiden. En ny fräsch start på ett solkigt slut. 

En besvikelse således, men med ett sådant namn, Svartsyn, vad kunde jag vänta mig. Blå dunster åtminstone. Möjligheter? Framförallt blev jag inte ruinerad, 1270 kr, bara trött.. Men opåverkad. Ensam i en värld av pandemi och hjärtlös kapitalism och ett växande tölp o pöbelvälde som väljer elaka clowner till sina nya hjältar. I vått och torrt. Och hallå; läste du att medellivslängden minskar, och det beror inte bara på pandemin. Vad är det som vi gör fel? Borde vi väl alla fråga oss.

What’s all this then? Sayeth the comfortable constable. Jag har länge burit mitt självmord med mig, som en nätt liten fallskärm i en prydlig ryggsäck. En räddare i nöden när kraschen blir oundviklig. En slags catcher in the rye. En skuldabsorberande sane-itary pad.