Följa katten

  Ny vecka, kära hjärtanes. Kanske är det midsommarveckan. Alla vi ensamma lida ofta svårt vid denna sociala högtid. Äfven icke-ensamma, om sådana djur existera, kunna lida av för mycket, för påtvungen och för berusad socialitet. Detta kunna de ha, kunna man tycka.
  Men även detta ska passera förbi, kanske utan att ens lämna skrap-sår i själen. Om det har kommit därhän.

Jag har Johnny Cashs American recordings i mp3spelaren och igår hörde jag honom sjunga Desperado, den gamla Eagles-låten från 1973. Den gamle Johnny sjöng tungt och intensivt och några rader är särskilt drabbande:

Oh, you ain't gettin' no younger

Your pain and your hunger,

they're drivin' you home

And freedom, oh freedom well,

 that's just some people talkin'

Your prison is walking

through this world all alone

**

Jag tog en tidigt vandring idag, var lite rädd att det inte skulle bli av ifall jag väntade för länge och kände efter för mycket. Och det var tur att jag inte skolkade idag också. Positiva saker hände.

Jag vet inte om jag nämnt det här rara paret tidigare nånstans bland alla dessa snart 100 inlägg, i så fall ber jag inte om ursäkt. Vad är livet om inte en massa upprepningar. Ibland behövs upprepningar för att…?

  Det här paret, vars hus jag ibland passerar på min vandring, består av en äldre man och hans katt, en fluffig angora. Om jag har väldigt tur så kan jag få se mannen på promenad med sin katt i sele. Det som är underbart, rörande och nu även lärorikt, är att se med vilket lugn och med vilken kärlek och respekt mannen följer kattens långsamma vandring. Kanske är även katten till åren kommen och därför går långsamt. Kanske är det bara den här kattens natur att gå sakta och titta och lukta sig fram.

Och mannens kärleksfulla tålamod är så underbart att se. Han följer katten varthän den går, kopplet spänns aldrig och man får aldrig känslan av att katten känner sig hindrad på nåt sätt. Stannar katten och sätter sig ner och betraktar något, på katters lugna men samtidigt vakna sätt, så stannar också mannen och bara väntar och väntar.

  Idag hade mannen på sig en enkel brun morronrock, vilket var ovanligt, han brukar vara fullt påklädd. Men hans uppenbarelse i morse, hans lugn, hans snaggade huvud och bara ben gjorde att han liknade en buddistisk munk. Och då slog det mig, (nästan som en slags satori), att det här kunde vara en träffande metafor för zen-meditation. Mannen följer sin tanke-katt som vandrar sin egen väg i det inre landskapet. Han följer lätt och tålmodigt och kärleksfullt, ingriper inte, försöker inte styra.  

  Jag kände genast att jag varit med om något viktigt, något värdefullt.

***

Jag fortsatte min egen vandring, både i det yttre och det inre landskapet, full av en slags ovanlig lätthet i sinnet. Jag tog vägen förbi den sträcka där stenprojektet utspelar sig. Nu har jag inte rört en sten på en vecka och jag var beredd på att få se hur stenar sprids ut mer och mer för att liksom tona ut och försvinna ur mönstret. I början var det svårt att låta bli att rätta till nersparkade högar, men jag stålsatte mig och sen gick det bra att låta bli att ingripa och istället bara observera hur det utspelade sig.

Under dagarna som följde kunde jag se hur enstaka stenstaplingar återuppstod här och där. Det var värmande att se. I och för sig.

  Kanske som min variant av zen-med. Jag observerar tålmodigt hur stenarna rör sig fram och tillbaka, som om av egen kraft. Hmm…

Men i morse dårå, så fick jag se syn som jag inte väntat mig.  Sten-raden återställd på en lång sträcka av flera hundra meter!

Och först då förstod jag att det fanns någon som delade min hela vision. Inte bara idén att stapla enstaka stenar,  utan att en hel sträcka är markerad, som liksom pekar åt ett håll, en riktning, en association till en uråldrig processionsväg, ledande till en helig, mystisk plats i tid och rum.

  Stenraden lever utan mig. Kanske har jag fler sten-vänner än jag vågade hoppas på. Nu funderar jag på att sätta upp en liten diskret skylt där jag informerar om projektet och tackar alla som deltagit, både dem som rivit ner och dem som byggt upp.

  Bild resurr.
  

****
Ibland är det som verkligheten försöker tala om nånting, för en dum en som inte fattar nånting..

Meddelanden.

Här en animation om våld.

Här en slumpmässig bild från ett obetydligt/betydelselöst televisionsprogram.

Texten betyder något.

Överhuvudtaget är det inte illa pinkat – av en trähäst.

Saker sker, massor av saker, ett outhärdlig bombardemang av händelser, allt hänger kanske till och med ihop. Stort som smått.

Den här bloggen; du måste förstå att du läser på egen risk. Det är frivilligt. Men du riskerar nånting. Kanske du tror att du kan bli evakuerad ur en föreställning, men det är inte säkert.

Jag läste en gång i min oskyldiga oskyddade barndom, en bok som hette den ”Den målade fågeln”, av Kosinsky. Det är en bok som jag ångrar att jag läste.

”Wouldn't it be easier to change people's eyes and hair than to build big furnaces and then catch Jews and Gypsies to burn them?”