Arvet (reviderat)

12B:[edit-mode]

   Texten kommer snart. Den kommer inte av sig själv. Jag försöker kanske bara sätta press på mig själv, den del av mig själv som är nedskrivare, en simpel lågavlönad bokhållare, genom att publicera ett ofärdigt inlägg. Hur det funkar? Sisådär. Vem bryr sig? Sisåhen. Mitt keyboard är nedstämt tror jag. Slutsats från datan. Jag minns inte att jag beställde min sadhat. Den följde väl med på köpet.. Jag minns att jag provade den. Och den passade tyvärr. Eh, som en smäck.

   Åh, Mörkret bakom oss, det som vi drar om kring som ett gigantiskt brudklänningssläp. Av bly. Vänd dig om nån enstaka gång. Så kanske du ser det. Eller om du är lagd åt det hållet kanske du ser frånvaron av det, vilket vore ytterst skarpsynt.

   Det är inte nåt kvasi-symboliskt pretentiöst struntprat om minnen eller så, utan ett fysiskt faktum att vi inte kan se världen bakom oss, på en o samma gång. Om vi inte vänder oss om. Det är ett tungt o farligt o högst verkligt Mörker. Och vi släpar det ALLTID med oss, från den dag vi först snappade luft o chockades av obarmhärtigt ljus.

  Jahaja, Dag 2 kom och gick. En lampa tändes och släcktes. Jag blev varm och stängde ett av elementen. Risken räknas som förhöjd. Arvet då, kanske du frågar mig. Arvet i titeln. Kanske jag frågar mig själv. När väggarna rasar  samman och det är två saker som står oberörda kvar i de smutsiga spillrorna, som skorstensstockar av murad natursten; Ensamheten och Envisheten. Är det sociala eller genetiska arv… Tillsammans och var för sig.  Troligen både/och. De två gifte sig med varann och jag blev produkten av äktenskapet.

  Var de alltså fyra i ett incestuöst äktenskap. Eller bara främlingar som möttes och inte var medvetna om ättelägget som lämnades ensam kvar i världen. Det andades ju av sig själv. Di har stöttat varandra genom åren, en helig allians. Ett oheligt, nästan insinuant äktenskap. Nu verkar Envisheten blekna, tröttna. Ska alliansen spricka. Jag har tröttnat på frågetecken. Och emojis. Di känns onödiga, vulgära rentav. Ett enda ord kan säga mer än 1000 generiska bilder.
   (Jag) önskar att jag var detta enda ord nån enstaka gång.. dårå. En dag ska jag försöka ta reda på hur mycket jag har kvar av återstoden. Den håller på att sippra bort, ett diskret ofärgat nästan luktlöst slem. Är det livsviljan. Eller livsorken. Vad är ordet.
   Men du vet; det är väl en dag i morgon också. Precis som det var en dag igår. Och ingenting där emellan. Inte ens nuet. Men något hände däremellan.. Var det nuets diminutiva minutlånga dag. Ögonblixt-dag..
Är dagarna sömlösa eller sömnlösa.
Väntar på ”Gå då!”

  Mitt kära arma barn, du frågade inte efter mycket eftersom du inte visste att det fanns. Du var aldrig så utelämnad åt dig själv som du trodde. Du barfota barn i livet. Du var ensam i andras skuggor. Det var bara skuggorna som berörde varandra… Nu har allt bleknat ihop till en liten luktlös lort; du själv. Inkluderad. Shit in a cupboard.

   Men hör här: Jag förvaltar mitt arv av ensamhet och envishet. Ostolt. Och mitt arv har tjänat mig väl. Jag lever än. I så måtto. Borde jag inte ha förtjänat lite skryträttigheter än/då.Jag försöker upprätthålla min strukturella integritet.The cracks are not where the light comes in, they are where the life escapes. Hull breach, baby. Warning. 

Ska jag bli en av 400 lyckliga?

Och jag skrattade sen rått och romantiskt åt att Instagram föreslog att jag skulle följa följande personer:

Fyra stycken plutmunsbimbos, en man i kostym, o en medelålders strandsnubbe med kepsen bakåfram...

Låter som intressanta människor att "följa". Haha.
Jo tjenare på dig du....
Och var står du i..... allt det här.  Upp till knäna i skiten känns det som. Vart man än sig i världen vänder... du vet.