April, April, pas dissuasif.

 

Och häromdan, dårå, kom ett brev från R E G I O N E N. En kallelse, och jag tänkte: Åh, redan dags för vaccinering, tidigare än planerat, så bra då. Det ljusnade till i mitt mörker. Men sen läste jag lite närmare o sjönk ner i skorna så bara kalufsen stack upp. ”Välkommen till gynekologisk cellprovtagning.” För att kolla om jag har cancer där nere. Söder om ekvatorn.
April, april, ".. så här går provtagningen till: Du tar av dig på underkroppen. En barnmorska tar ett cellprov från slidan med en liten, mjuk borste."
Men av viss anledning tror jag nog att jag inte har nån större risk för att drabbas av livmodercancer. Så den kallelsen kommer jag ej att hörsamma. Och hör sen.
För att citera John Prine: "You’ll be up one day, and the next you’re down."
That’s the way that world goes round.
Ingen ska få borsta loss celler från min slida, hur liten och hur mjuk den borsten än är, om det inte är absolut livsnödvändigt. Och det är det inte mycket som är. Och mindre och mindre blir det. Med tiden.
Och framtiden är ju redan bestämd. Av forntiden. Tittar man för mycket på framtiden påverkar man den i förtid. Och får lida för det i eftertiden. Eller så avskräcks framtiden från att komma överhuvudtaget. Så kallad deterre-minism. Eller Le Dissuasif...
*
Quelque chose comme ça, alors... - Mon coeur.