Människans tendens till patologisk humle, del 2

Eh, köpte öl på impuls och efteråt slog det mig att det var patologisk humle jag köpt. Titta bara på flaskan: Pistonhead Kustom Lager, haha.

 Det var inte gott. Det fyllde inte heller sitt syfte. Men väl sin plats som indicium i be-be-beviskedjan..
Quelle fou, mon pou-pou.
En av di nio essentiella aminosystrarna, icke desto mindre. Och ett annat indicium är att jag fick ”Service exception error i modul Dot4.sys” i min nya dator. Det verkar vara ungefär rätt.

Även jag är undantagen service.

Aber jetzt:

Ytterligare en liten film om döden: 

 Mo Cushlie 

Mo Cushlie.
Bättre sent än aldrig.
..
Inte utan anledning. Är det bara en dubbel negation, eller får en nöja sig med att det inte är ingenting?

Eller är det immer etwas, nachfolgende leute?

Och var kommer dom här ifrån?

Tar dom verkligen ut varandra?

Döden, och livet och massor av ingenting.  

Dumskallarnas sammansvärjning samlar massa….

Och kväver oss till slut.

Självbefläckelser i spegeln.

Oftare är inte aldrig mindre.

Detta är en Malign Melodi.

Jag pratar för döva öron. Jag målar för blinda ögon.

Vad gör du själv? Varken till eller från.

Yrsel kan misstas för eufori, och tvärtom. 

Detta fick jag nyss erfara.

Jag tänkte: Är det här döden? 

Kan jag både ha o mista det? 

Börjar det med att fötterna inte når ner till marken?
Innebär döden att en bara svävar iväg, avdunstar
eteriskt? Jag trodde förut att en bara krasst och prosaiskt skrumpnar ihop och ruttnar bort. Nu vet jag inte;

Har jag redan ätit min ka-ka-kaka kan jag väl inte ha den kvar, så vad är det här jag tittar på? En brottsplats? En bajskorv som fastnat under min grovmönstrade skosula?

Sångtext:

“… And you know that I'd survive if I never spoke again

And all I'd have to lose is my vanity

But I had no idea what a good time would cost

Till last night when you sat and talked with me…”

Artist: John Prine

Album: Sweet Revenge

Släpptes: 1973

Genre: Neofolk

Jag vet att jag skulle överleva om jag aldrig yttrade ett ord till. Och redan i dag kan jag mycket väl ha sagt mitt sista ord i livet.

Allt jag har att förlora hade jag ju ändå aldrig rätt till. Inte ens min fåfänga.
Och då, käre vän, finns ingen hjälp att få.
Och min kropp är rädd, inte jag själv.

Efter Elisabeth har jag dock ingen.

Ingenstans att gå. Ingen att ringa, om jag nu kunde.

Ingen att kunna, om jag nu kunde.
Och min nya pojkvän Brunte är inte till mycket hjälp.
Han ligger mest i sängen hela dagen.

Er lässt etwas zu wünschen übrig. Ein bisschen, nicht wahr?
..
Han hjälpte mig dock med ett ödmjukhetsproblem, ska erkännas.

Han vet ju en hel del übrigens om hovsamhet. 

..
(Sayeth ye olde blog dog)
Mycket kylning för lite ull..

Och jag trodde jag hade löst problemet när jag inte 
längre behövde dölja vem jag var. Men ingenting ändrades. Nu är jag ju tvungen att dölja vem jag har varit. Så jag lever fortfarande ett liv som hemlig agent i fiendeland. Mycket skrik och blod för lite ull skulle eh-eh-en krasst kunna konstatera, kompis.---------------