Les quatre cents postes

  Det här är det fyrahundraförsta inlägget i Horribilis-sviten. Det tar nästan emot lite att spräcka den runda och fina siffran 400. En automatisk referens för en pseudo-pretto kulturell person är förstås Truffaut-filmen från 1959. Jag tar det som en uppmaning att leva livet och göra dumma saker.
Fast dock ändå:
  Jag, en rutten slarv-sparv, skriver ju varje dag, men det mesta är opublicerbart; dåligt, intimt, äckligt, hemskt. Det ju svårt att skriva. Klorna krafsar hit och dit. Näbben är sprucken efter allt fåfängt o blint pickande efter ett enda korn i skiten.
Det riskerar att bli berechtigtes Ärgernis!
Dock ligga inläggen på kö, redo att publiceras i ögonblick av svaghet. Blott ett litet musklick bort.
Närsomhelst. Immer etwas.

  Jag blir äldre, jag blir hårdare. Förvirrad och uppslukad av mig själv(a). Glömsk och rädd, ser jag mig omkring. Vuxen, förfärad, trött, vill jag vila. När ingen vila finns, ännu. (Ulf Lundell)

..  
...Men:

Let's sing another song boys, this one's grown old and rusty.

Je suis la, fou.(Ma pou-pou)

Votre seur peur.

Votre frere eclair.