Jag går varje dag till min åtel och gråter och äter.
Är detta dagen då krypskyttarna ligger där och väntar?
Åtel-mat är äcklig, men hursomhelst bättre än att ligga kvar i bingen utan stress och strid och långsamt svälta ihjäl.
Blärk.
Världen spricker i sömmarna.
Och vi onanerar aningslöst bort allt motstånd.
Ungefär som med min gamla bil, Den Svarta Faran; Inför varje nederbörd laddar jag upp den med torra wettex på strategiska ställen för att fånga upp det vatten som sipprar in från ställen jag aldrig lyckas täta. He-he-hela bilen skulle behöva en gigantisk kondom. För här blir inga barn(fynd) gjorda.
Mitt liv är en restvara.
Kom och se; förvåning lyser i mitt ansikte.
Blerk indeedy, buddy.
..
..
Can't
believe I/you made it this far down the page.
Kirk Douglas dog nyss, 103 år. O-o-om jag blir 103 är det
alldeles för mycket o helt oförtjänt. Allt jag är, är oförtjänt. Allt är
ill-gotten-gaines.
Danger, Will Robinson, danger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar