Jag undrar ibland hur det gick för mina t-kollegor den dagen. Säkert bättre än för mig. Jag var euforisk, den dagen. Tyvärr gjorde jag misstaget att hälsa på en bängbula för att fira lite. Men bängbulan var ju inte intresserad o jag var glad när jag slapp därifrån. Men också förtvivlad o frustrerad. Nånting gick sönder. Då trodde jag att det skulle gå att reparera. Men nu, 11 år senare tror jag väl inte det längre. Hoppet har seglat iväg. Till kontinenten. Själv är jag kvar här på ön. Något inkontinent, med ålderns rätt.
Selfcontained entire. Someone said no man is an island, but I walk along the beach everydamnedday and I always come back to the same place. If walk really fast I sometimes catch glimpses of me own backside. And I find me self thinking: Who IS that silly little pudgy figure, walking so briskly, as if having an important somewhere to be. But the beach is unbroken. Like; Where ever you go; There you are.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar