Ausmale dies: Ett mellanviktsinlägg.

Ja, och så kom också decembre, desvärri.

  Slutröret klingade glatt när det studsade mot asfalten härom kvällen. Ring klocka, ring. Entonigt men vackert. Jag hade väl glömt att skruva fast det, antar jag. Det är sån jag är. Oh, how small thou..

Ingen av de få saker jag numera gör blir riktigt bra.

   När jag hade slutat lyssnat på dess sång så stannade jag och la in slutröret i skuffen o körde vidare i tystnad. Avgaser tränger dock in kupén numera, så; inga långa färder och inga långa stillaståenden. Men vem i all världen har väl all tid i världen? Pas moi.
  Hade en märklig mardröm om att jag misstagits för en erfaren cementarbetare och blev offentligt tillsagd att blanda till en speciell cementblandning som användes på 30-talet på Island och hälla den över en viss buske för att skapa en oförstörbar hydda. Det kunde jag ju inte.   Jag försökte säga det, men ingen ville lyssna, för allt var redan bestämt.

Den drömmen var en ny variant på gammalt gott tema från den tid då redan alla mina tilldelade härliga dagrar hade, så att säga, grott igen.