Utsättningar och hemmasittare

  Åh, så ramlade februari över oss som ett mildrande snöfall. En snösmocka, som inte bekymrar oss hemmasittare, vi som går ut frivilligt, om vi så vill. Snöpulsning är ju bra träning. Och Mary had a little lamb. Brunte hade en little girlfriend. Det är inte lätt att vara liten och kroka-bent och ha social-fobi. Jokainen vittun päivä.
  Ingen av oss är ensam om att vara ensam. Det är en ynklig tröst, en paradox att parera förtvivlan med. I det stora hela en gigantisk Fermi-paradox, på min ära. Avstånden mellan oss är för stora.
  Jag borde kunna räkna ut hur stora, men jag räcker inte riktigt till. Jag lever nog för abstrakt. Men en vanlig pajas säger; nu vill jag va pajas, nu vill jag va gud. Hitlers arvtagare blir allt mer rumsrena. Hur blinda kan folk bli?

  Jag äter allt mer havregryn som ju innehåller mycket tryptofan, som är en förutsättning för att kroppen ska kunna producera melatonin, som behövs för att vi ska kunna sova. Men jag vet inte. Matematiken går inte ihop, för fan. Logiken är ett klumpigt verktyg. Igår räknade jag till 7 st uppvak på natten. 2 – 3 uppvak kan jag acceptera. Inte 7. Kemi.

  Jag hittade en gammal cd i mina glömda gömmor. Cardigans Long Gone Before Daylight. Den är läcker och vacker. Sen läste jag Lars Norens Revolver från 1969 där han skriver om Anton Webern. Så jag försökte lyssna på hans musik dårå, men inte heller här räcker jag riktigt till. Jag tror jag lever för abstrakt, om nu sådant är möjligt. Kom och se; förvåning lyser i mitt ansikte. Jag försöker igen.
  Lyssnar till och med på Thorsten Flinck. En märklig människa.

  Försöker planera en expedition till sjukhuset. Det visade sig vara längre bort än jag hade hoppats och närmare än jag hade fruktat. Jag vill inte, men dom håller min medicin som gisslan, så jag måste utsätta mig. MHA SOBRIL.