Jag köpte Elis Monteverde Burrau:s senaste, den ropade ju på mig, för titeln är "Till de redan frälsta". O det är jag väl lite grann dårå. Mot min egen vilja. Jag kan inte hjälpa det. Kan, kan jag väl. Men kan jag välja vilket..
Oklart, det här. Men EMB gör ju grov poesi-porr. Mycket finstämd. Oemotståndlig. Jag kan inte blåsa ut ljuset som brinner där. Jag bläddrar o onanerar samtidigt. Daskar min proverbiala dosa, som vi brukar säga här på skrivkontoret, dvs jag o mina gamla egos, Det ena tokigare än det andra. Tyvärr är det den som styr skutan. O är den av oss som är ohjälpsam. Den andre är ohjälpbar. Tillsammans är vi en dynamisk duo som aspirerar på en trio. Allting går på halvfart. O lite utspätt. Det är mitt livs historia. Skoja. Det är inte den. Det är ju den som går på gatorna i staden, som en vanlig persona. Med förklädnaden på insidan. En påverkansperson. En otillbörlig. En röd fisk med mustasch sitter i fåtöljen mittemot. Skulle egentligen tagit diktamen. Men det är svårt att förstå en fisk som försöker prata på torra land, utanför sitt habitat. Fiskaren o fisken tar ut varandra. Vi saknar inte den jag var förut. Men vi saknar dom som förgäves försökte hjälpa. Dom är det väl mer synd om än mig. Inte om alla. Inte om den som köpte min oljemålning. Den fick den billigt. Jag fick ett par byxor. Eller rättare sagt; jag stal dom, rätt o slätt. På så vis vann vi båda på affären. Om jag kunde skulle jag ångra mig. Men eftersom jag inte kan det. Längre. Ha sex frågar sig någon. Nej det kan jag. Men affären är ju oavslutbar nu. Har jag kvar skisserna till målningen. IBS. Peut etre copain, peut-etre.
Är jag redan frälst. I så fall, behöver jag då ursäkta mig här i bloggen min. Alltid o då o då.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar